Långt borta och nära

Strindberg var ofta helt säker på sin sak. Som att det mesta av Chopin var skit, till exempel. Endast några saker, bland andra den lite bångstyriga nocturnen i c-moll, gick an. Just den och några andra Strindbergnära pianostycken bjöd den lyhörde pianisten Bengt Forsberg på i Strindbergs gamla lägenhet i Blå Tornet häromkvällen.  Med Ture Rangströms Mälarlegender: Tre vignetter till August Strindbergs Stadsresan och Bachs Toccata i d-moll som figurerar i Ett drömspel, dessutom spelade på Strindbergs eget piano med höstregnet piskande på rutorna, blev författaren ibland kusligt närvarande.

Mer på avstånd, men betydligt monumentalare, framträdde Strindberg i Daniel Börtz nyskrivna Strindbergmellanspel för recitation och orkester, som uruppfördes i Stockholms konserthus på onsdagskvällen.  Till diktsamlingen Sömngångarnätter på vakna dagar – i onsdags rakt men levande läst av Per Myrberg – har Börtz komponerat både beskrivande, bekräftande och kontrasterande mellanspel.

Det var faktiskt lite av en ny Börtz som tonade fram – de stora bågformerna var nämligen inte alls lika framträdande som i en stor del av hans tidigare musik.  Här gick i stället att upptäcka sönderbrutna linjer, plötsliga kast och fragmentiserade klanger. Effektfullt öppnade Börtz sina klangliga luckor och lät höga ackord falla ned på stenhård botten, studsa ut och fångas upp av recitatören.  Och på stålhårda stråkackord dragna av ett musikaliskt ånglok gick så färden genom Skånes öppna landskap. Det enda som egentligen inte riktigt passade in var Strindbergs Bibelgrubblande text. Göran Persson