Kropparnas väv. Antecknat i New York

Julia Roberts i Lasse Hallströms nya Hollywood-smörare på filmduken i flygplanet får mig att gråta hela vägen till New York. Nästan. Tonsättaren, saxofonisten och Lokomotiv Konkret-föraren Dror Feiler dyker plötsligt upp som en räddare i smeten och upplyser om en föreställning i Judson Church i Greenwich Village: Susanne Jaresands eurytmiskt inspirerade koreografi och Feilers egen musik i helig förening.
Och den slitna men imponerande kyrkan vid Washington Square Park packas av en dansintresserad New York-publik. Att högtalarna är usla, golvet svårdansat och ljustekniken minst sagt spartansk tycks inte spela någon roll, särskilt inte för publiken. Entusiasmen är bedövande.
Dror Feilers sordinerade sopransaxofon extremylar uthålligt i en sorts omvänd flimrande orgelpunkt som efter hand utvecklas med enkla men effektiva orientalismer. Med stubbad frisyr och silverfärgad kropp låter en ung kvinnlig dansare sina stillsamma rörelser bilda gestiska motmönster. Den stundtals oerhört pulsativa Sham Mayim, skriven för tyska Ensemble Modern och uruppförd i Frankfurt för bara någon månad sedan, tjänade utmärkt som komp till Susanne Jaresands utvecklade aerobic-koreografi.
Tyvärr saknade de tre unga dansarna den säkerhet som kanske skulle ha krävts. Rörelserna var liksom Dror Feilers originella maximaltechnomusik genomgående mycket komplext utformade, där olika gestiska och rytmiska skikt splitsats till en kroppsligt tät uttrycksväv. Med motsägande tecken – som armsvep med frånvänd blick eller snabba huvudpickningar till långsamma kroppsrörelser – skapar Susanne Jaresand en gåtfull och sublimt neurotisk avståndskänsla. Ett tydligt avstånd markerades dessutom till de övriga koreografernas kalkonföreställningar denna kväll, där melodramatiska teman och intetsägande rörelser i bokstavlig mening föll platt till golvet. Göran Persson