Klockren tonträff. Göran Persson dricker kaffe med Pärt-festivalens huvudperson.

Slimmade melodier med ursprung i medeltiden är ett återkommande inslag i vår tids så kallade konstmusik. Och den som verkligen kan konsten att knåda förr och nu till innerligt vemod är Arvo Pärt, estländare med bostadsort Berlin sedan flykten ur Sovjetunionen 1980. Nu är han på Sverigebesök och i morgon börjar en veckolång festival med hans musik i Stockholm.

Som många tonsättare är Arvo Pärt ganska ointresserad av promotionsarbete. Han vill skriva sin musik i lugn och ro och de som vill lyssna ska göra det. Nu är han övertalad att mot sin natur för ovanlighetens skull träffa journalister. ”Men jag har redan träffat en och orkar inte svara på samma frågor en gång till”, hör jag någon citera honom när jag väntar på min tur i festivalarrangörens, det vill säga Stockholms konserthus, hektiska informationsavdelning.

Foto: Paupo Kikkas /Arvo Pärt Centre
Foto: Paupo Kikkas /Arvo Pärt Centre

Så trots ett visst motstånd möter mig ändå en förväntansfull och öppen Pärt, inte alls så grubblande och oåtkomlig som sitt rykte.

– Det blir verkligen en fantastisk manifestation med min musik här i Stockholm, säger han och bjuder på kaffe och macka.  Raden av konserter inleds i Gustaf Vasa kyrka med att Hilliardensemblen gör den vidunderliga Johannespassionen – Passio Domini Nostri Jesu Christi Secundum Joannem – från början av 1980-talet. Med ett par inledande skarpa ackord skruvas den musikaliska känsligheten upp innan en långsam och suggestiv polyfoni tar sin början. När jag undrar varför hans musik är så långsam ser han först lite förbryllad ut.

– Egentligen har tiden inget med det klingande eller tempon i min musik att göra. Jag söker en emotionell urcell, verkligt djupa känslor, känslor som påminner om paradiset. För att nå detta finns det vissa musikaliskt praktiska läsningar, en av dessa är ett långsamt tempo.

Även om Pärts musik är starkt religiöst förankrad handlar själva skrivandet definitivt inte om gudomlig inspiration. Snarare ställer han upp strikta, nästan asketiska regler för sitt kompositionsarbete.

– I våra liv måste vi hålla reda på vad som är upp och ner, framåt eller bakåt. Så är det också med min musik och mitt komponerande.  På en direkt fråga vilken konkret betydelse hans starka tro har för komponerandet ler han bara milt och säger att det är något han inte vill berätta om för tidningsläsare.

Pärt-festivalen i Stockholm är som ett musikaliskt sextioårskalas. Han föddes nämligen 1935 i Paide, ganska precis mitt emellan Estlands två största städer Tallinn och Tartu. Studerade komposition för Heino Eller vid konservatoriet i Tallinn, men avslöjar nu också att han till sina föräldrars stora förtvivlan var filmtokig i ungdomen.  Han ville se alla filmer, bra och dåliga, komiska och allvarliga och hade ett grundläggande intresse för dramaturgi som alldeles säkert satt sina spår i komponerandet. Hans musik står också permanent öppen för sceniska lösningar även om han inte själv kan ge den en dramatisk form.

Karriären tog fart 1963 när han vann en all-sovjetisk kompositionstävling med kantaten Meie aed och oratoriet Maailma. Då arbetade han fortfarande kvar som ljudtekniker och producent vid Estlands radio och hade Prokofjev och Sjostakovitj som ledfyrar.  I det monumentala orkesterverket Perpetuum mobile från samma tid blandade han både seriella tekniker och slumpfaktorer och skapade en väldig ljudmobil.

– Den seriella musiken, tolvtonsmusiken, är ett så trångt spektrum. På ett sätt känns den som en tjugo år gammal sekt. Möjligen ska man se det som enbart en smaksak, men numera är det verkligen inte min smak! säger han och rätar på ryggen. Nej, smaken är nog närmare Bach än Boulez. Under tonsättarfestivalen spelas hans Collage över tonerna B-A-C-H; när han förändrade sitt komponerande i samband med flytten till väst tog han stöd av den stora musikfadern, förenklade formerna och destillerade fram en andligt transcenderande musik.  Själv kallar han sin avklarnade stil för tintinnabuli – toner uppfyllda av klockors ljud. Den kan tyckas dra mot mysticism och är lätt att beskriva som minimalistisk. Ibland kallas den postmodern.

I realiteten är Pärts musik utpräglat polyfon och vilar tryggt på matematisk grund. En titt i partituret till Johannespassionen vittnar om metrisk ordning, enkla tonförhållanden och melodisk klang. Samtidigt är enkelheten rent illusorisk.  På ett sällsamt vis använder han lyssnarens förmåga att färgas emotionellt av enskilda toners förändringar i den musikaliska kontexten samtidigt som musiken alltid underordnas orden och deras betydelser.

– Det är en tvåklangsmusik som baseras på treklanger. Den fungerar som ett trekantigt bord – den vacklar aldrig! säger han och verkar påtagligt nöjd över att ha funnit just den formuleringen.

– Varför skrivs egentligen treklangsmusik? För att det är naturligt programmerat i oss människor! inflikar dirigenten och hustrun Nora som suttit och sufflerat under hela samtalet.

Trots att de bara efter en kort tid i Wien slog sig ner i Berlin för femton år sedan betraktar de sig inte som stadsmänniskor. Dagens ljudmiljöer är dem både främmande och skrämmande, framför allt är det för mycket musik överallt.

– Man måste skydda sig! Jag lyssnar inte till min egen musik så gärna heller, säger han med uppriktig humor i blicken. Göran Persson