Klangnummer

STORA SALEN var i stort sett fullsatt när Konserthusets elfte tonsättarfestival, i år ägnad Anders Eliasson, drog i gång i förra veckan. Eliasson har ofta kallats solitär. Kanske beror det på själva musiken, men också på hans egen kompromisslöshet och ibland oinställsamma musikestetiska attityd.  Samtidigt förhåller sig Eliasson oerhört ödmjukt till ”musikängeln”; hans uttryck för musikens storhet i människan och vad den kan göra med oss.

Musiken har en självgenererande förmåga som gör att varje liten del leder vidare till nästa. 1992 utvecklades det till klarinettkonserten Sette passagi (Sju passager) som skrevs för Håkan Rosengren.

TILLSAMMANS med Filharmonikerna fyllde den numera USA-baserade klarinettsolisten de olika passagerna med Eliassons nordiska värme och vemod. Ibland med klanger mörka som den djupaste tjärn, ibland med transparens och midsommarljus. Kontrasterna speglades i den akustiska ytan: långa aviga språng ställda mot olika melodiska skalfragment. Den effektiva och kontrapunktiska stämföringen bröts abrupt mot snabba riff och fläskigt bleckblåsdaller.

Anders Eliasson skiljer inte ut partituret från sig själv. Däri ligger hans musikaliska uppriktighet och personliga sanningskrav. Kanske är det därför som det snart tjugo år gamla orkesterverket Turnings inte har förlorat sin aktualitet och styrka.  Musiken kryper fram, vältrar och vrider sig. Trots att de enskilda små figurerna får allt raskare notvärden drivs tempot inte upp. Endast energin, laddningen, skruvar till slut upp klangerna till en för alla gemensam platå – en unison ton i hela orkestern.  Plötsligt börjar hela klangmassan svaja och tvingas vidare till allt högre intensitetsnivåer. Turnings är synnerligen styvt formulerad i både klangfärg och form.  ÄVEN OM Filharmonikerna för närvarande låter fantastiskt bra, var Sakari Oramos variant av Symfoni nr 1 delvis mindre lyckad. Framför allt fick några nedåtriktade trombonglissandon en närmast infantil karaktär, långt från Eliassons musikaliska värld. Samtidigt förmådde Oramo att tyst och elegant träda upp stråkarnas klanger på silvertrådar liksom för att dölja den olycksbådande tyngden i några efterföljande enkla pukslag.

Under sjuttiotalets första år skrev Anders Eliasson sin Disegno – som betyder teckning – för stråkkvartett. Det blev början på en lång rad musikteckningar för olika instrument och mindre ensembler.  Just i kammarmusiken blottas hans rastlöshet och närmast vibrerande musikaliska ihärdighet, som med elektrisk intensitet letar sig fram till lyssnaren.  I den välfyllda Grünewaldsalen återkom klarinettisten Håkan Rosengren och visade än en gång sitt fenomenala virtuoseri. Med tunna skuggor, skarpa accenter och flerstämmiga passager ristade han Eliassons akustiska tecken elegantare än någon jag tidigare hört. En oerhörd prestation! Värd fem getingar – minst!

ANDERS ELIASSON kan vara såväl komplicerad och dunkel som genomlyst och skimrande. Nästan klassisk. Dessutom tycks han sträva mot allt större enkelhet och hans musikaliska idéer har fått allt större skärpa.  Den nya trion för horn, violin och piano är fylld av effektiva motiv och vevar redan från början i gång i ett rasande tempo. I de långsammare delarna kliver pianot fram försiktigt men gravitetiskt i stråkarnas tunt tecknade lövsal, vars gränser i fredags tydligast markerades av Nils-Eriks Sparfs stringenta fiolspel.

Närmast ett lövverk är annars Fogliame – som betyder just lövverk – för piano och stråktrio. Här flätar Eliasson linjer och enkla, ofta upprepade, ackord till en vackert formad krona av klanger.  Det är en suggestiv kammarmusikskapelse som bär på Anders Eliassons genom hela hans produktion igenkännbara klangmodus. Den musikaliska kärna som är han själv. Göran Persson