Kiss me” katt. Göran och Vilma Persson, 6, teaterviskar om en barnopera

Att göra opera för barn är ingen lek. Deras kritik slår stenhårt och omedelbart om fiolerna och kostymerna inte passar.

I en tid när Disney och McDonald’s slår sina enorma resurser ihop i produktionen av tecknade action-romantiska sagofilmer är det svårt – men också en utmaning – att skapa fungerande motbilder av gamla klassiker för en operascen. Till och med för rutinerade ramsrävar som Lennart Hellsing. Men han har ändå vågat sig på att skriva libretto till Staffan Björklunds barnopera Mästerkatten efter den kända sagan.  En mjölnarson, Pelle i Hellsings libretto, blir vansinnigt olycklig och sur när han ärver en lusig bondkatt, och hans äldre bröder får värdefulla saker som familjens kvarn och en åsna.

Men katten visar sig vara en riktig fixare och tar med sig Pelle ut i världen. En inre och yttre resa, från den lilla världen till den stora, från barndom till vuxenvärld och insikt.  Men operan är en svår genre. Mitt sexåriga sällskap undrade, i synnerhet under första akten, vad som pågick.  Dels för att Hellsings som alltid underfundiga och spänstiga språk inte gick fram tillräckligt tydligt, dels för att hon, som de flesta barn, söker en omedelbar förklaring till allt: ”Varför ligger katten där? (Han vilar.) Bråkar de med varandra? (Nej). Varför skrattar vattnet?” (Vet inte.)

Enligt Staffan Björklund behöver barn inte alls ha någon särskilt anpassad musik utan klarar Stravinsky och annan komplex musik lika bra som någon vuxen. En vacker tanke, dock inte i den klingande verkligheten. Björklund har i Mästerkatten bemödat sig om en melodiskt sångbar och rytmiskt medryckande musik, en självmotsägande anpassning till målgruppen där vissa av sångerna visar sig vara effektiva musikalnummer som t o m skulle göra en Disneyproducent glad.

Men första akten hade inte den kontrast- och händelserikedom som krävs för att hålla intresset vid liv.  Körens sjungande skog i grönt var alltför raffinerad för att riktigt gå fram och ljudliga barngäspningar hördes.  Först efter paus började saker och ting hända. Susanne Jaresands skarpa koreografi hamnade mer i förgrunden och spänningen hölls uppe med Peder Freiijs färgtematiska scenografi.  Hilde Leidlands loja fågel kvittrade högt och elegant – tyvärr utan att ett ord av texten gick fram – och Lars Arvidsons långa trollkarl skrämde somliga ungar riktigt ordentligt.

Vissa detaljer var svåra att uppfatta, som att Mästerkatten lurade Trollkarlen att förvandla sig till en mus för att sedan äta upp honom; här hade funnits en möjlighet till effektfull fokusering.  Regissören Johanna Garpe visar ändå i Mästerkatten sin fantasi och kapacitet med överraskande förvandlingsnummer och detaljer.  Dessutom i själva figurskapandet med Mästerkattsgestalten som den riktiga fixartypen. Han spelades vid torsdagens urpremiär dessutom härligt slugt av Magnus Lindén som demonstrerade sin kroppsliga och vokala vighet. Bo Rosenkulls Pelle var ett kärl som under föreställningens och handlingens gång fylldes med karaktär.  Även musikaliskt var andra akten betydligt tätare där dirigenten Michael Bartosch trissade Hovkapellet till effektivt spel och samspel.