Kammarkorsningar

I femton år har Maria Wieslander varit Radiokörens egentliga ledare. En coach som gjort allt instuderings- och repetitionsarbete och dukat upp bordet för alla stora glassiga dirigenter som sedan lugnt och tryggt kunnat presentera körläckerheterna för publiken. De senaste två åren har Maria Wieslander tjänstgjort som körmästare till dirigenten Claudio Abbado i samband med Radiokörens och Eric Ericsons kammarkörs konserter med Berliner Philharmoniker i Berlin, Paris, Salzburg, Wien och Stockholm. I går kväll fick hon för en gångs skull själv stå där i rampljuset med sin kör. Visserligen osynlig för de flesta eftersom både hon och kören var placerade på läktaren i Gustaf Vasa kyrka i Stockholm.

Sällan har kören utstrålat sådan klanglig värme. Trots ackordmättnaden i Felix Mendelssohns 8-stämmiga Warum toben die Heiden lät det nästan som musikalisk omtänksamhet. Att Waldenbys Fem latinska motetter framstod mer som smöriga än romantiska berodde dock på själva musiken, inte på kören.

Musiklivet kretsar mycket kring festivaler. Radiokörens konsert i Gustaf Vasa kyrka tillsammans med Radiosymfonikerna och organisten Vincent Warnier var starten för en orgelfestival med tillhörande interpretationssymposier i Stockholm. Vid en konsert på den stora kammarmusikfestivalen Chamber Unlimited kunde man i tisdags ändå fråga sig om det är värt att veta allt om spelstilar och uppförandepraxis. De välutbildade stråkmusikerna i brittiska kvintetten Hausmusik har forskat mycket och länge. Resultatet, åtminstone vid deras konsert på Nybrokajen 11 i tisdags, var ett blodfattigt Mozartspel helt utan dynamik och intensitet.

Mer spännande på alla sätt och vis var konserten med Stockholms Kammarbrass som spelade 1900-talsmusik i Stockholms Kulturhus. Luciano Berios Call ekade rappt i den fullsatta hörsalen när instrumenten skickade ut sina skarpa signaler över publikens huvuden. Anders Hillborgs nya stycke för brasskvintett hade ännu inte fått något namn och Jonas Bylund, trombonist i kammarbrasset fikade efter förslag.

Och varför inte – Kors. Eller Crossings om det ska vara lite internationellt. Det tycktes i alla fall som om Hillborg låtit en mängd musikaliska motsatser korsa varandras spår. Här skar små figurer genom långa linjer, ljusa strimmor trycktes som pilar mot en mörkt molande fond och smala ljudstreck kämpade hårt mot täta ackord. Och liksom Hillborgs musik breder ut sig i flera dimensioner får violinisten Leonidas Kavakos de enklaste fraser att växa ut till musikaliska världskartor. Till Péter Nagys pianokomp fluffade han upp Respighis h-mollsonat till en sällsynt läcker italiensk buffé av lidelse och romantik. Helt väsenskilda däremot är Conlon Nancarrows Etyder för självspelande piano. När Kammarensemblen spelade ett par av dem i Kulturhusets hörsal lät de som en mix av Frank Zappa och bröderna Marx. Göran Persson