I stormörat

Galna upptåg, bisarra musiklekar, vemod och allvar. Folke Rabe besvärjer sin uppriktiga pessimism med musikalisk humor.  Piece för talkör från ett mycket ungt 60-tal landar med en helt utflippad text av svenske Mad-redaktören Lasse O’Månsson ändå i en skräckvision om världens undergång. Femton år senare frågar sig Rabe återigen: ”Vad är det karakteristiska för en förintelseprocess?” och beskriver med elektroakustiska musikverktyg en långsamt framskridande Cyklon som slukar allt i sin väg. Likväl brister han gärna ut i ett virtuost Shazam för trumpetsolo, ett musikaliskt trolleritrick skrivet för Håkan Hardenberg.

Det finns hos Rabe en äkta rörelse för vår tid, ett engagemang för den gemensamma världen och alla utsatta (väl beskrivet i Två strofer för kör med text av Göran Sonnevi från 1980). I motsats till många är han ärlig nog att komponera i sin samtid, utan att för den skull ägna sig åt musikmode.  Rondes för manskör var med läppfladder, nasalklanger och grafisk notation helt rätt i mitten av 60-talet. Nu på nittiotalet är han musikaliskt korrekt när han i Naturen, flocken och släkten för valthorn och stråkorkester mixat en mer konventionellt klassisk musik med etniska inslag i form av en samisk jojk. De finns för övrigt tillgängliga på en helt färsk CD från Phono Suecia tillsammans med godbitar som Notturno för mezzo och träblåsare och Basta för solotrombon.

I trombonkonserten från 1990, som Christian Lindberg med sedvanlig auktoritet gjorde succé med i Stockholms konserthus i onsdags, citerar han Beatles gamla ”Eleanor Rigby” och låter solisten/individen spela ut mot orkestern/kollektivet.  Som en utstött nörd i för korta byxor dök Lindberg upp i Filharmonikerna. Med olika musikaliska knep försökte han ställa sig in hos musikerna, och en illvillig tolkning blir naturligtvis att man som individ alltid måste underordna sig kollektivets krav. I själva verket handlar det nog om räddande humor, mänsklig sympati och värme. Det är i alla fall vad Folke Rabes musik har att säga mig.  Göran Persson