Hysteriskt operafynd

Vadstena-Akademien har under åren gjort många lyckade fynd vid sina musikologiska utgrävningar i Europas bibliotek och arkiv. Konstnärlige ledaren Anders Wiklund har också uppmärksammats internationellt för sin förmåga att hitta gamla bortglömda operor från 1700- och 1800-talet.  Somliga har varit riktiga pärlor. Ett lyckokast i år är svenske Ivar Hallströms nationalromantiska Liten Karin, som spelas på Kalmar teater i ett samarbete mellan Vadstena-Akademien och Kalmar Unionsjubileum.

Men världens saknad efter Carl Ditters von Dittersdorfs komiska sångspel Spöket med trumman, som nu spelas på Vadstena slott, har under åren sedan den försvann i slutet av 1700-talet med viss rätt varit måttlig.  Visst kan man roas av turerna kring grevinnan, den döde men ändå inte döde greven och baronen som vill ha grevinnan. Husfrun Martha hjälper mot riklig belöning baronen att skrämma grevinnan. Till hjälp har hon trumslagaren och fyllot Wirvel som får leka spöke och gå igen som greven. Baronen tror sig på det viset kunna spela hjälte och charma grevinnan. Det lyckas inte särskilt väl.

Det mesta i Spöket med trumman är genuint fånigt.  Men föreställningen i Torbjörn Lillieqvists regi tippar efter hand mer och mer över i en gräll och härligt absurd komik inte olik Monty Pythons.  Så när Fredrik Helgessons greve dyker upp förklädd till pilgrim ser han ut som en av de tre vise männen i Life of Brian. Och Peter Nygren är lysande som den fjollige och helt hysteriske baronen – med sitt spastiska högerben skulle han definitivt kunna söka in vid departementet för löjliga gångstilar.

Föreställningen lever på enskildheter och sina medverkande. Till exempel en berusande vacker duett utformad som en kadens mellan Malin Byströms dramatiskt vackra grevinna och Anja Skölds klafflösa flöjt i orkestern.  Eller ta den spänstige Samuel Jarricks Wirvel som i ett euforiskt utfall sjunger ut om Catarina Lundgrens varmt listiga husfru Martha som ”ska förvandlas till en liten gul tulpan och vissna på min ludna barm”.  Dirigenten Staffan Larson har i Dittersdorfs trallande triviala musik hittat en ljust jordfärgad botten och orkestern hämtade sig bra efter att ha fått stämma de känsliga tidstrogna instrumenten ordentligt efter några inledande scener. Göran Persson