Handen på örat

Vid kvällens konsert i Stockholms konserthus stora sal dunkar slagverksensemblen Kroumata tillsammans med Mikaeli kammarkör igång årets stora tonsättarfestival: Det är Sven-David Sandström, urmakarson från Borensberg, som nu tar revansch.  Och det med besked. Under en vecka får publiken möta en av svenskt musiklivs mest mångskiftande musikskapare – och pedagoger. Inför en hänförd skara ungdomar i Södra latins gymnasium hör jag honom berätta om sitt tonsättarliv. De frågar inte efter nycklarna till musiken, hur de eventuellt ska skriva om de vill bli kompositörer, utan hur de ska förhålla sig till livet.

– Som tonsättare har jag ett oerhört behov av att tala om vem jag är, och till och med göra det offentligt. Om någon säger att min musik är innehållslös känner jag det som en spark i magen, säger han till dem.

Även om Sven-David Sandström på senare år skalat bort alla tankeledande titlar och kallar sina verk för enkla saker som First pieces, en uvertyr som uruppförs på onsdag tillsammans med Symphonic piece för orkester, handlar musiken om honom själv.  Här finns uppväxten i det frireligiösa hemmet, skoltidens utanförskap, ungdomens otrivsel, men också en obeveklig målmedvetenhet.

– Att det skulle bli något med händerna var helt klart, säger han. Nu råkade det bli händerna och örat, det hade lika gärna kunnat bli händerna och ögat – konsten. Alltihop bottnar i själva verket i en ung längtan efter att få tillhöra en konstnärlig miljö.  Nu drygt femtio medger han gärna att karriären varit ett projekt där musiken och estetiken gett honom en möjlighet till ett meningsfullt liv.  Han frågar: – Varför spelar man fortfarande Brahms? Inte är det liksom bara för att man ska, utan för att den innehåller en kraft, en energi, kalla det kärlek eller vad som helst, som vi vill ha och kanske till och med är beroende av.  Det är så han ser sin musik, även om stilen skiftat genom åren. 1970-talets punktuella experiment avlöstes av rekviets dramatiska utbrott av kukar och bomber. Löpsedlarna skrek om chockkonsert. När han plötsligt började skriva vackert tog det komplexitetshyllande musiketablissemanget emot det lika hjärtligt som en spark på smalbenet. Men oavsett om Sven-David Sandström har styrts av vackra klanger eller strukturer och nottecken som ibland levt sina egna liv långt från ljudens verklighet, har det alltid varit på fullaste allvar.  Och även om det ibland låter förföriskt insmickrande handlar det aldrig om ytlighet.

– Nej, så enkelt är det inte! Jag har snarare en tro på att det faktiskt går att skriva tydligt. Men det är något helt annat. Göran Persson