Grieg värd en mässa

Svjatoslav Richter. Bara namnet får pianofreaken att rysa av välbehag. Med sitt extatiska spel har detta pianolejon fascinerat en världspublik sedan 40-talet. I går besökte den snart 80-årige ukrainskfödde ryssen Stockholm. Och koncentrationen i Konserthusets stora sal var verkligen högspänd. Edvard Grieg jubileras naturligtvis stort i år med anledning av de 150 åren sedan födelsen och Richter passade på att göra en bredsida med ”Lyriska stycken”.

Och de första små underverken i den långa raden av enkla pianostycken fylldes av Richter verkligen med en magisk enkelhet. Men också en Richter kan sladda ibland, om än bara med ett finger. Han accelererar med blixtens hastighet men är ibland farligt nära diket. Vissa saker verkade också oerhört genomtänkta, men inte desto mindre underliga. För medan ”Våren” aldrig riktigt ville bryta ut, trots Griegs uppmaning till ett allegro appassionato, höll ”Fjärilen” på att helt blåsa bort i de snabba vindarna. Men här gör Richter helt enkelt en programavvägning och ställer vissa karaktärer mot varandra för att skapa en bättre helhet. Det är fenomenalt och övertygande. Allt är annars mycket rent. En ”Hemlighet” är inte på något sätt dramatisk utan vemodig, och ”Hon dansar” på kyskaste vis.  Till slut formas den långa raden av småstycken – Richter spelar en tredjedel av de totalt sextiosex – till en sorts mässmusik. Richter själv är den fruktade predikanten och när någon tappar en sak i golvet tror jag att han omedelbart ska sluta.

När cirkeln sluts och Griegs ”Efterklang” har tonat ut i Konserthusets stora sal är det bara att tacka en pianots häxmästare för upplevelsen. Det var nästan kusligt, och jag är övertygad att Grieg hade gillat det. Göran Persson