Garva(n)de musikanter

Två udda typer, pianisten Bruno Canino och violinisten Itzhak Perlman, stegade i tisdags kväll in på scenen i Stockholms konserthus. Den småväxte italienske ackompanjatören med fiol och stråke i händerna strax bakom den storvuxne violinvirtuosen som stöder sig på dubbla kryckor efter att ha drabbats av polio i fyraårsåldern.  De har spelat tillsammans i 25 år och ur musikalisk synvinkel är de nästan ihopväxta. När de nu serverar en ganska spinkig Mozartsonat (B-dur) för violin och piano får yttersatserna för ovanlighetens skull stå tillbaka för ett intensivt andante där Perlman ger full effekt åt de långa legatobågarna.

Och som den självklara auktoriteten framhäver Itzhak Perlman sitt eget spel. Inte med styrka utan med välformulerade fraser som inte kliver pianot i spåren.  I Gabriel Faurés första violinsonat låter Canino ackorden brusa i forte över hela klaviaturen men lyckas ändå inte kväva violinens skarpt men sensibelt skurna melodier.  Charmiga och rutinerade scenrävar som de är etableras snabbt en avspänd kontakt med publiken.  Både de själva och alla andra garvar när det visar sig att noterna till Poulencsonaten de ska spela finns i kulisserna och bladvändaren måste göra en utryckning.  De fångar tillfället att skämta om musikens ofta alltför högstämda allvar och visar sedan med glimten i ögat upp några av Poulencs olika musikaliska masker: clownens, charmörens, imitatörens och grubblarens.  Som den intuitive violinist han är byter också Perlman blixtsnabbt mellan olika passande stilistiska dräkter. Och naturligtvis blir det extranummer. Det vrids och vänds på noter upp och ner ungefär som musikskämtaren Victor Borge brukar göra och efter att med ett hästhandlargrin ha kikat på lite olika varianter av notböcker pekar Perlman nonchalant med stråken och säger: ”Vi tar den där”.

Det är Tjajkovskij, sedan kommer en hel räcka slagdängor där inte ens Fritz Kreislers Schön Rosmarin saknas.  I vanliga fall brukar det klassiska musiklivets superstars bara landa för en konsert och sedan flyga vidare till nästa konserthus och en ny publik.  Nu blev det tre konserter i Stockholm, den sista i kväll: Beethovens Violinkonsert tillsammans med Stockholmsfilharmonikerna under ledning av den unge finske dirigenten Sakari Oramo.  Det är möjligtvis ett utslag av koketteri, men Perlman säger sig öva mycket litet.  ”Om jag ska lära in ett nytt stycke kanske det blir en halvtimme om dan – som mest en timme”, sa han i våras i en intervju inför sin 50-årsdag. Och visst spelar han snett någon enstaka gång, men med sin uppriktiga självkänsla har han en särskild förmåga att få publiken att må bra.