Gamla spår i nya varv. Göran Persson ser skivbolagsjättarna gräva efter klassiskt guld i glömda skattkistor

Kempinski Hotel i Berlin känns som en anakronism. I lobbyn kliver betjänter runt i långa rockar och höga hattar. Visserligen luktar rummet lite illa från toaletten, men vad gör väl det. Handdukarna är lika mulligt mjuka som både bolster och fåtöljer, och på var sida om det stora fönstret står tjusigt inglasade och belysta halvmeterhöga statyer.

Inredningen skänker en gedigen känsla av den gamla tiden. Före Big Mac och militanta veganer. Och definitivt före lågpris-CD från Naxos.  Skivjätten EMI har bjudit till pressparty i hotellets lokaler. Efter år av fix, bland annat en teknisk uppryckning gjord i den legendariska Abbey Road-studion i London, sjösätter man nu The Karajan Edition.  Gamla upptagningar med några av Europas bästa symfoniorkestrar. I hotellets grandiosa Sanssouci-foajé står staplar av de fem första av tjugo plattor som ska utgöra en första del – The Berlin Years 1957-81.  Under våren kommer ytterligare femton CD med Karajan och Wienfilharmonikerna.

Skivbranschen sviktar. Försäljningsrapporterna ekar mot en minskning av skivförsäljningen med cirka 20 procent i år. De riktigt stora bolagen som ger ut klassiska CD – Warner, Sony, PolyGram, EMI och även BMG – är dessutom skakade av en relativt ny och redan omtalad aktör på marknaden: Naxos; det ännu så länge Hongkong-baserade bolaget som tycktes förutse den inspelade klassiska musikens nedstigning från högre till lägre samhällssfärer. Bra men billiga plattor utan extrema krav på finess i slitstarka inspelningar för alla och envar. Marken under marknadsaktörerna skälver.

– Vi är inte alls oroliga. Vi är förankrade i både traditionen, nutiden och framtiden, säger EMI:s artist- och repertoarchef Peter Alward och syftar på Karajan, hans adept Mariss Jansons och den unga violinbegåvningen Sarah Chang som bolaget lyfter fram stort.  Den engelske musikskribenten Norman Lebrecht menar att de internationella skivbolagen alldeles för sent insåg den enorma skatt av gamla inspelningar de faktiskt satt på. Därför blev de akterseglade av Naxos. Nu försöker EMI reparera skadan genom att i elfte timmen ge ut en lång Karajanserie.

– Hela vår katalog kommer att återutges, garanterat. Kanske inte under min levnad, men någon gång, menar Alward trosvisst.  Men de nya plattorna med gamla Karajan-inspelningar är en märklig korsning. De ofta infernaliskt intensiva instuderingarna – hör till exempel Tannhäuseruvertyren eller Richard Strauss tondikt Don Quixote, Brahms violinkonsert med Gidon Kremer och kanske allra helst Beethovens trippelkonsert med Oistrach, Rostropovitj och Richter – bryter tvärt av mot omslagens konfektyrfärgade och lätt kitschiga karaktär. De ser helt enkelt lite billiga ut. Ett test bland vänner och bekanta bekräftar mina farhågor att det konstlade bildmontaget med Karajan inklippt i olika Berlinmiljöer till och med kan förmedla intrycket av oäkta vara. Att det är något lurt med det hela.

Alward låter lite orolig när jag konfronterar honom med mina omslagsintryck.

– Konvoluten är extremt betydelsefulla. Det gäller att hamna rätt och det har varit viktigt för oss att ta fram omslag som inte skrämmer köparna, säger Peter Alward.  Han tvekar inte ett ögonblick om att det går att sälja Herbert von Karajan en gång till.  – Det brukar ofta bli en omedelbar nedgång en tid efter någons frånfälle, men efter några år stiger ofta försäljningen upp mot toppen igen. Se på Maria Callas, hennes inspelningar är enormt framgångsrika just nu!

Wolfgang Gölich – Karajans ljudtekniker i Berlin som valt vilka inspelningar EMI ska ge ut – var inte alls lika övertygad om att det skulle gå att kränga ytterligare en box med Mozarts sena symfonier. Inte ens med Karajan.  Det har ofta talats om ett Karajan-sound. Lebrecht påstår i sin bok att det är resultatet av skivmärket Deccas autentiska ljudåtergivning och producenten Legges perfektionssträvan. Gölich, som arbetade nära Karajan under långa perioder, förnekar bestämt att det över huvud taget skulle existera ett Karajan-sound.

– Det finns bara ljudet från orkestern, inget annat. Sedan har du en liten möjlighet att lyfta fram vissa delar av orkestern eller kanske själva bakgrundsljudet för att det inte ska bli för dött. Karajan-soundet var orkestern.  Kanske var Gölich lite stött och kanske hade han uttryckt sig annorlunda om han själv fått göra hårddiskredigeringen av denna storstilade Karajan-edition. Den sköts nu i stället av Abbey Road-studions unge och Oxfordutbildade Simon Gibson. Efter att Gölich har bestämt nivåerna har Gibson tvättat och manglat inspelningarna ner på molekylstadiet.

Blir det till sist just teknikerna som räddar skivbolagen? Gammalt material kan numera malas ner i 20-bitars digitala fragment och sedan bakas till nya fräscha plattor.  Och det är inte bara gamla inspelningar som genomgår datoriserade reningsbad utan även nya. Sarah Changs Paganini-inspelningar lär till exempel ha fått ordentlig omplåstring och eftervård i studio.  När hon och Mariss Jansons gjorde Sibelius violinkonsert med Berlins Filharmoniker i början av november gick orkester och solist isär tämligen allvarligt ett antal gånger. Kanske skulle det gå att fixa till med några nya datorprogram?  Dagens helt perversa gager för de riktigt stora solisterna har gjort tiden alltför dyrbar för att offra på långdragna repetitioner. CD-n med Mozarts sena symfonier i den nya serien innehåller några repetitionsspår, där det framgår att Karajan inte bara hade tid att repa utan till och med att öva passager långsamt med sina berlinare. Nixt, nixt, nixt. Nicht gut, vrålar han och hade nog inte tolererat att sektioner i orkestern separerade från varandra.

Nu har vi alltså möjlighet att köpa gamla inspelningar som låter som nya i skapliga tolkningar till hyggliga priser. Den nya Karajan-editionen kommer förmodligen att ligga runt hundringen styck.  Nya skivkontrakt på gamla exklusiva villkor kommer att sitta hårt inne i framtiden. Det är återutgivningar som gäller. Vilket från konsumentsynpunkt kan vara motiverat endast om dessa gamla inspelningar genom sina låga kostnader också kan betala nyutgivningar av annan viktig musik och ge utrymme för spännande experiment.  Om inte kommer skivmarknaden snart att självdö. Göran Persson