För många åttondelar?

DET ÄR ETT symtom att Karl-Birger Blomdahl skrev musik till Lennart Nilssons film ”Så börjar livet”.  Efter en Blomdahlvecka i Konserthuset i Stockholm ter det sig naturligt på gränsen till självklart: det är möjligt att beskriva och tydliggöra även det mest mystiska och till synes fördolda.

I sin bok ”Musikvetenskap – en översikt”, som kom ut några år efter Blomdahls död 1968, öppnar Ingmar Bengtsson – professor i musikvetenskap i Uppsala och en inte alltid okritisk debattör i och omkring måndagsgruppen – med frågan ”Vad är musik?”  Han ger själv några exempel på vad frågan egentligen kan betyda. Men för rationalisten Karl-Birger Blomdahl var varken frågan eller svaret över huvud taget aktuellt.  Om den korta tid Blomdahl var kompositionsprofessor vid Musikhögskolan i Stockholm i början av 60-talet vittnade några av hans elever, Arne Mellnäs, Daniel Börtz och Folke Rabe, vid en lätt nostalgisk sammankomst kallad Minnenas väntsal i Grünewaldsalen i onsdags kväll.

Det var hantverket som gällde. Ett energiskt inpräntande av Palestrina-kontrapunkt – ett sätt att skriva flerstämmig musik under 1500- talet, omgärdat av ett rigoröst och detaljerat regelverk för att uppnå perfekt balans – och Paul Hindemiths ”Unterweisung im Tonsatz”, en mycket handfast lärobok i komposition.

Nej, det fanns inte mycket utrymme för känslotjafs hos Karl-Birger Blomdahl. Hans musik är präglad av respekten för hantverket, ett arv från Rosenberg och längre bort Stenhammar.  Det handlade om en personligt styrd men ändå lagbunden komplexitet. En komplexitet som gick att beskriva och analysera och framför allt tala om.  En nyhet var nämligen att dessa modernister i den så kallade Måndagsgruppen (Sven-Erik Bäck, Ingvar Lidholm, Göte Carlid m fl anförda av Karl-Birger Blomdahl) till sin hjälp hade musikforskare med en helt annan verbal utrustning än vad tidigare generationer hade haft.  Denna Blomdahlvecka fungerar som en motbild till den Lars- Erik Larsson-vecka Stockholms Konserthus arrangerade för två år sedan.  Lars-Erik Larssons musik skulle ligga naken, obeskrivbar, oåtkomlig för kommentarer, medan Blomdahl gärna talade om sina verk långt innan de var färdiga.

Redan här finns motsättningen mellan generationerna. Båda riktningarna – den som anslöt sig till en mer moderat modernism och 1960 bildade en förening kallad Samtida musik och den unga generationen som predikade sitt förnyelsecredo under beteckningen nutida musik – vilade i själva verket på en stadig hantverksgrund.  Den stora skillnaden finns i ett citat av Blomdahl: ”När jag skriver har jag aldrig en tanke på publiken.”  Sanningen i Blomdahls musik krävde rätten att vara svår, vilket senare mynnade ut i den stora ”Anabase”-debatten.

Men Blomdahls musik ger i dag inte intryck av att försöka stöta bort någon. I tredje symfonin – ”Facetter” – finns både elegisk värme, lekfulla klarinetter och en nästan dansrytmisk vitalitet.  Kammarkonserten för piano, träblåsare och slagverk studsar fram på rytmiska ben för att ibland stanna upp och vibrerande staka ut den fortsatta kursen.  Blomdahl var egentligen ingen vokalmusikens mästare som Ingvar Lidholm, ändå är hans mest betydande verk en opera, ”Aniara”, efter Martinsons diktepos och med libretto av Erik Lindegren. Förväntningarna på hans nästa operaprojekt ”Herr von Hancken” var enorma.  Kanske är förklaringen till denna buffaoperas nederlag lika simpel som Elisabeth Söderström lät påskina under den nostalgiska onsdagskvällen: det var för många åttondelar. Göran Persson