Fint de siécle

Själva anslaget i Göteborgsoperans uppsättning av Richard Strauss enaktsopera Salome framgår redan innan ridån går upp. En lite närmare betraktande publik kan på den nämligen se insmugna bilder av ganska oförställt gruppsex, målade som om de satt på en flertusenårig tempelvägg. Det är om sex, våld, lidelse och död Salome handlar. Och makt.

Helt kort: Herodes vill ha (sex med) sin vackra styvdotter Salome. Han säger åt henne att dansa för honom. Hon kan i utbyte önska sig vad hon vill. Men Salome vill i stället ha Johannes Döparen. Den asketiskt lagde Johannes som sitter fängslad av Herodes vill däremot inte ha Salome. Till sist går Salome med på dansen och ber sedan om Johannes Döparens huvud på ett fat. Det får hon, till moderns, Herodias, stora glädje.

Oscar Wildes pjäs Salome, som han skrev på franska 1892, förbjöds när censuren åberopade en bestämmelse att bibliska motiv inte fick återges på scen – berättelsen finns i olika versioner i både Matteus- och Markusevangelierna – men det var naturligtvis den perverterade storyn som störde.  Bilderna av förra sekelslutets dödslängtan och salongsdekadans är förmodligen inte sannare än någon av de bilder som ska beskriva 1996 om hundra år.  Strauss skrev operan fem år in på 1900-talet efter att ha sett Wildes skådespel i en tysk uppsättning. Libretton är i princip bara en nedstruken version av Wildes text. Med de kända illustrationerna av Beardsley och målningar av Gustav Klimt har både dramat och operan blivit en sinnebild för de europeiska sekelslutsstämningarna.  Förutom den ofrånkomliga kopplingen att vi just nu, liksom när operan skrevs, befinner oss i sekelskiftestider tycks regissören Claude Naville, som för övrigt arbetat mycket i Finland och har flera av sina medarbetare därifrån med sig i Göteborg, i sin uppsättning på Göteborgsoperan också vilja gripa ännu längre bakåt och ännu längre framåt i tiden. För samtidigt som skådespelet tilldrar sig för snart två tusen år sedan tycks man ibland som förflyttad till en science fiction-värld à la Star Trek.  Med jättemånen – som i Pirjo Honkasalos suggestiva filmversion dock oftast ser ut som jorden – flytande i bakgrunden kan det ibland slå över mot Stanley Kubricks 2001 – ett rymdäventyr, vilket dock inte på något sätt äventyrar föreställningen!

Också i Taru Liipolas kostymer blandas de prostituerades dystopiska trashmode med något som kunde vara högreståndsdresser från antiken. På ett sällsamt sätt smälter ändå allt in i den unge Juha-Pekka Kiljunens storslagna tempelscenografi.  Den i grunden overkliga stämningen förstärks ytterligare av de mycket konsekvent genomförda slow motion-rörelserna. Ett grepp som t ex teaterregissören Steven Berkoff och hans grupp East använt sig av i en teateruppsättning av just Salome! Kanske har han lånat idén därifrån. Det blir den ju inte sämre av.  När Herodes festdeltagare långsamt, långsamt en efter en försvinner in i templet där samtidigt Salome uttrycker sin desperation inför Johannes Döparens avhuggna huvud uppstår en scenisk kontrapunkt med oerhörd effekt.

Den norsk-svenska sopranen Anne Bolstad ger också allt för sin Salome.  Hennes röst är vidunderligt dynamisk men samtidigt kraftfull, och hon borrar sig effektfullt genom den febrigt vibrerande orkestersatsen. Dessutom är hon smidig och fenomenalt övertygande i sitt scenspel och lyckas bra i den svåra balansgången mellan patetiska samlagsanspelningar och lidelse i striptease-numret De sju slöjornas dans.  Övertygade gjorde också Mats Persson med sin idealistiskt självutplånande Johannes liksom Sten Sjöstedt i rollen som tempelfursten Herodes.  Lyckad var även Marianne Schells karikatyr på den illvilliga ragatan Herodias även om rösten tappade kraft i låga lägen.  Göteborgsoperans orkester under Siegfried Köhler lyckades också behålla greppet om musiken utan att gå fram för hårt. Snarare lyckades de göra Strauss oerhört mättade och täta faktur ovanligt transparent och luftig utan att för den skull göra den mesig. Med kraftfullt bottendrag och säkra insatser var de mycket övertygande i sin musikaliska stabilitet. Göran Persson