Ensemblen som slår

KROUMATA är kult. Det märktes utanför Fillaselfiakyrkan i Stockholm sent i tisdags kväll då stämningen av rockkonsert spred sig i myllret av människor. Musik är alltid mycket mer än bara musik, en konsert är att gemensamt uppleva något. Det vet slagverksensemblen Kroumata och bjuder därför in publiken till en musikhändelse där ljus och ljud och alla dimensioner sammanfaller i tid och rum. Allt hänger ihop, från annonser, programblad, scenkläder, scenuppställning till själva musiken.  Kroumata är något av Sveriges svar på amerikanska Kronoskvartetten. Med en gränslös repertoar och ett fritt förhållande till musiken drar de stora skaror unga lyssnare till sina konserter. Filadelfiakyrkan, som tar 2 500 var proppad till sista plats. Blir det kanske Globen nästa gång?

Kroumata kan verkligen lägga upp sina konserter. Med samlade rytmer, tonhöjdsökningar och rituella rop fungerade Minoru Kobashis ”A- hun” från 1978 för fem pukslagare som en fanfar innan de drog igång Steve Reich minimalistiska klassiker ”Pieces of Wood”.  Med enkla slaginstrument upprepas ett rytmiskt mönster om och om igen men förändras lite varje gäng. Musikerna samspelar och fyller i varandras pauser till ett komplext och tätt rytmflöde.  Dansaren och koreografen Per Jonsson gjorde här en helt lysande improvisation med semaforerande, fullständigt oförutsägbara rörelser som i strålkastarskenet påminde om en insekts nattliga kamp med ljuset. De irrationella rörelserna bröts effektivt mot slagverkets skenbara monotoni.

Sven-David Sandström är tonsättaren som numera skriver vad som faller honom in. Det vill säga musik som han själv tycker är rolig att skriva och som är rolig och spännande att lyssna till. Han har han visat det tidigare i ”Drums”, ett verkligt machostycke för slagverk.  Hans nya ”Free Music” gav verkligen skäl för sitt namn: ett antal korta avsnitt som ibland flöt i varandra eller ställdes emot varandra, fria till både form och innehåll. Det var något av en Disneyrapsodi där leksaksavdelningen i det stora varuhuset plötsligt fick liv och dockorna började vandra omkring i salen.  Vackra valser, impressionistiska citat och lyriska tremolon på marimbor kombinerades med Manuela Wieslers trollska flöjtspel. Även om verkets delar tycktes väldigt löst sammankopplade hölls hela rapsodin ihop av en övergripande varm och innerlig klang.

Mera gung var det i den norske tonsättaren Rolf Wallins ”Stonewave” (med undertiteln ”Ritual för utdrivning av onda andar”), där ständiga vilopunkter mellan olika intensitetstoppar skapade starka spänningar. Här ställdes ljust mot märkt och klangerna avvägdes mellan trä och metall. Förloppet tätnade, vågorna blev allt större och dundrade till slut fram i en dansande final. Hos Kroumata finns en fenomenal spelmannakraft. Efter den officiella repertoaren haglar extranummren med hopp över alla genregränser, från bulgarisk folkmusik till ragtime. Och det som började som en totaldesignad konsert slutar med uppsluppen underhållning. Göran Persson