En oerhörd Orfeus

NÄR LUIGI ROSSIS opera Orfeo sattes upp i Paris 1647 var det seklets teaterhändelse. I synnerhet som kostnaderna för spektaklet enligt vissa källor utgjorde ungefär en procent av hela Frankrikes ekonomi det året, ett ganska obehagligt tecken på hovkulturens syn på resursfördelning. Men det ger en liten vink om prakten.

Drottningholmsteaterns föreställning kostar inte lika mycket. Ett samarbete med Boston Early Music Festival, som för sin Orfeo nyligen hyrde kostymerna Drottningholm låtit sy, har gjort det möjligt att iscensätta detta på alla sätt kostliga drama i Sverige.

Grunden i Orfeusmyten är sig lik. Men librettisten Francesco Buti kryddade med mängder av figurer och burleskerier; den italienska ”tragicomedia”-traditionen gjorde därmed sitt intåg i Paris. Och det snärtigt italienska utgjorde en synnerligen effektiv kontrast till det franskt dekorativa som bland annat de berömda ”Les vingt-quatre violons du Roi” – Kungens tjugofyra stråkar – svarade för vid uruppförandet.  Orfeo skrevs för den nioårige Ludvig XIV och premiären tog åtta timmar med alla danser.

Nu är föreställningen nerkortad till tre och en halv, ändå orkade ingen av de kungliga kvista över från slottet och titta. Det är synnerligen synd på de rara platserna.  För ATT NU, exakt 350 år senare, få liv i Rossis skapelse har Drottningholm städslat ett team av specialister. Musikerna/forskarna Stephen Stubbs och Paul O’Dette leder ensemblen med sina väldiga teorber. Scenografen Robin Linklater, som under lång tid jagat de rätta färgerna och tygerna, har ”översatt” tidens helt sanslösa kostymprakt. Och koreografen Lucy Graham har ägnat oceaner av tid åt att komma 1640-talets danssteg så nära som möjligt.  Mitt i all detaljrikedom och källforskning finns det i regissören Jack Edwards arbete en befriande improvisatorisk touch. Likväl har han mejslat ut detaljerade rörelsemönster och karaktärer åt Orfeusmytens alla figurer. Var och en med sin egen lilla egenhet.  Hela föreställningen fullständigt bågnar av fantastiskt fantasifullt överdåd.

Drottningholms uppsättning av Luigi Rossis Orfeo spränger alla gränser. Kvinnor är män, män är kvinnor. Här får fjolliga dansare i gröna klänningar kontrastera mot en Mathias Zachariassens häxlika gumma.  DEN VäLDIGE Satyren i Fredrik Zetterströms imponerade gestalt sätter bockfötterna i golvet och låter ”draggen” hänga och slänga under det att hans vapendragare Momos, plumphetens och smädelsens gudom, skuttar runt i svart och guld.  Med vingar på ryggen och overkligt som ett bokmärke rör sig Lisa Gustafssons Amore i scenbilden med total kontroll på alla sextondelar uppe i sin rosa sfär.

Bland alla gudar, augurer, nymfer, dryader och annat sagolikt – som countertenoren Michael Bellinis Apollo, Lars-Erik Jonssons Endimione, Anita Soldhs Amma och många andra – framträder ändå ett mänskligt triangeldrama. Librettisten Buti har infört en konkurrent (!) till Orfeo om Eurudices kärlek: Aristeo, son till Bacchus.  På ett fascinerande vis rör sig Ann Hallenberg i Aristeos gestalt både aggressivt och ödmjukt, lätt krökt i sidled.  Han (hon) försöker liksom smyga sig in i relationen mellan Orfeo (Paula Hoffman) och Euridice (Elisabeth Berg) vilkas rörliga, nästan tyngdlösa röster smälter samman och omöjliggör för Aristeo, röstkraften till trots, att tränga in.

Det finns något drömskt svävande över hela uppsättningen – även musiken, som stundtals är så oändligt vacker. En titt i partituret avslöjar inte mycket av Rossis knep, annat än att han med enkelhet har kommit mycket långt. Musiken rör sig gärna stegvis och i de enklaste former av motrörelser eller kontrapunktik, där bästa vägen mellan två toner alltid är en skala. På det viset smälter stämmorna samman och får en honungslyster som smeker i öronen.  I kompgruppen – continuot – ingår enligt tidens praxis allehanda cembali, harpa, gamba, lutor och gitarrer i olika storlekar. De tolv barockviolinerna är däremot inte särskilt framträdande, men de hjälper till att förstärka den transparenta klangkänslan.  Drottningholmsteaterns Orfeo är en upplevelse som alla borde unna sig. Vilket är fullt möjligt när den direktsänds i TV den 24 augusti.  Göran Persson