Duett med humor som raster

Musik är och har alltid varit en allvarlig sak.  I det förrevolutionära Paris pågick debatten om italiensk och fransk operastil nästan konstant och den kunde bli mycket infekterad. Både kungligheter och encyklopedister som Diderot och Rousseau deltog. Och i Tuilerierna gick man på Concerts Spirituels, en konsertserie som även exporterades till Sverige.  I Déjunersalongen i Drottningholms slottsteater kan man nu åter gå på Concerts spirituels. Och lika självklart som musikerna i tisdags kväll spelade på gamla instrument – eller på kopior – framträdde alla inklusive ”konferenciéren” Camilla Lundberg, musikkritiker i Expressen, i tidstypiska kläder.  Lite trevande började Åsa Åkerberg och Olof Larsson med en gambaduett av den mytomspunne Sainte Colombe innan violinisten Benjamin Hudson klev in och fick fart på barockandningen i en triosonata av Marin Marais.  Med filmen All världens morgnar har ju dessa båda barockmästare efter 250-300 år nu åter blivit berömdheter.

Men att Elisabeth-Claude Jacquet de la Guerre hyllades som ”århundradets underverk” av Ludvig XIV:s hov för sina cembalokonster hjälpte inte. Hennes d-mollsvit blev ändå flack i Björn Gäfverts tappning.  Betydligt mer upplyftande var Jean Philippe Rameaus lätt hysteriska drift med den egna familjen liksom Jean Barrieres snitsiga imitationsteknik i en sonata à tre.  Att även enklaste form kan fyllas med musikaliskt innehåll visade pianisten Janos Solyom vid torsdagskvällens Concert spirituel. Han har en sällsynt instrumental berättarförmåga och dessutom bemästrade han hammarklaverets annorlunda spelteknik mästerligt. Välfunnet var det också att koppla ihop en sonat av revolutionskomponisten Étienne Méhul med Mozarts stora a-mollsonat. Här fanns likheter både i harmonisk teknik och uppfordrande rytmisk tematik.  Att pianovirtuosen Jan Ladislav Dussek led med Marie Antoniettes öde behöver ingen tvivla på. Han skrev kort efter bilans fall ett Musique Allégorique över drottningens sista dagar som i Lundberg-Solyoms version blev en ”duett” där megafonutrop av melodramens förlopp la ett befriande humoristiskt raster över patetikens svallvågor.  Närmare en parisisk Concert spirituel än i Drottningholms Déjeunersalong går det förmodligen inte att komma på våra breddgrader.  Om det inte vore för de formgjutna plaststolarna som publiken måste sitta på. Göran Persson