Dimma och dockor mellan dur och moll

Det är befriande när någon hävdar att också musik är konst, inte endast en tonernas underbara värld.  Det gör Karl-Erik Welin. Hans musikaliska verksamhet har alltid varit en spegling av personliga ställningstaganden; den rena musiken utan mänskliga värderingar finns inte hos denne utanförstående tonsättare.

Och han har alltid varit en radikal och provokativ uttolkare av andras musik, samtidigt en lysande lyriker och mörk romantiker i sin egen tonkonst. Men kanske är det som han en gång sagt, att ett musikaliskt verk inte uttrycker vad upphovsmannen verkligen är, utan vad han vill synas vara.

Liksom Karl-Erik Welin är även Michael Meschke, Marionetteaterns skapare och självklare direktör, präglad av djupa nederlag och svårvunna segrar. Kanske är det därför de har valt att tillsammans ställa de nödvändiga frågorna i föreställningen ”Christofer Columbus”, som hade premiär på Marionetteatern i går kväll.  Det är snart femhundra är sedan Columbus började sina ibland mycket brutala expeditioner till den amerikanska kontinenten. Med manus efter Paul Claudels pjäs ”Le livre de Christophe Colomb” och Eduardo Galeanos bok ”Latinamerikas öppna ådror” påminner Meschke och Welin om kulturers ömtålighet och vår, det vill säga Europas, ”latinamerikanska skuld”.

Men det är också lätt att fortsätta tankegången om de nya och annorlunda gränser som kommer att överskridas under nästa århundrade. Inte bara geo- och demografiska utan till exempel var livet börjar och slutar; det som på Columbus tid skedde i kyrkans sker nu i vetenskapens namn.

Michael Meschkes scenografi är enkel men effektfull. Det hav som Columbus ska korsa gestaltas med ett stort böljande blått tygstycke utlagt på golvet. Men genom skådespelarnas vita dräkter får rummet ändå en nästan asketisk, kyrklig karaktär. Berättaren Olof Widgren, suverän med sitt perfekta föredrag och sin underbara röst, sitter framför en pergamentgul medeltida världskarta. Och dockspelarna är ofta synliga för åskådaren – blandningen av opera, dock- och talteater är utmanande och spännande.

Hugo Tham övertygar med sin dynamiska baryton, och med sin kroppsliga kraft gör han en atletisk Columbus. Sopranen Marianne Myrstens drottninggestalt är drömlik, även om hennes överdrivna vibrato inte riktigt får fäste i föreställningens lilla format.  Märkligt nog är musiken, trots det dramatiska temat, genomgående ganska kontrastlös och odramatisk, nästan konstlös. Karl-Erik Welin har valt en musikalisk klangvärld, ett modus utan konturer vilket går att Christofer Columbus seglar över haven i en värld som andas vemod, nästan oförmåga, i en musikalisk dimma mellan dur och moll. Endast sporadiskt, när handlingen verkligen kräver det, bryter den musikaliska kraften fram.

Karl-Erik Welin, som numera är bosatt på Mallorca, har alltid haft svårt med Lagom-Sverige, och han började känna sig isolerad av sina tonsättar- och musikerkolleger redan i slutet av 70-talet. Kanske berodde det på de ofta teatraliska och visuella, ibland patetiska, inslagen i hans musikaliska framträdanden. Ofta gjorde han sig själv till en del av musiken och teatern, men i denna musikdramatiska återkomst i det svenska musiklivet sitter han diskret i ett hörn och spelar på en samplingssynt. Göran Persson