Didgeridoo, didgeridey

För nionde året i rad arrangeras FFF, Falun Folk Music Festival, denna musikaliska världsutställning med Falun som utställningsplats. Och den bara växer och växer. Omkring fyrtio tusen människor besökte festivalen förra året, och det är garanterat inte färre i år.

Under den knappa vecka som FFF äger rum byter Falun skepnad. Den lilla stadskärnan förvandlas till ett myller av restaurangtält, konsertscener och förväntansfulla människor. Från långt borta och nära kommer publik, kursdeltagare, artister och mängder av media.

Det spelas och kursas allt från mongoliska mästarmusiker, sväng från Kap Verde, gung från Västafrika, zigenskt, irländskt, svensktoppsfolkis och buskspelsmusik.  Lars Gudmundsson har varit med under alla nio åren och väljer tillsammans med bland andra Lars Hökpers, Gatu Olle Nilsson och naturligtvis festivalens grundare, ledare och ständige inspiratör Magnus Bäckström ut vilka som ska komma och spela.

– FFF:s bas är egentligen kurserna, som i år dragit närmare 700 deltagare. Där skapas kontakter, och genom dem utvidgas ständigt vårt adressregister, som är en ovärderlig tillgång i festivalarbetet, säger han.

Och kurskatalogen inspirerar med fyrtio olika kurser i kulning, orientalisk dans, svensk folkmusikimprovisation, afrikanskt trumspel osv. Många av musikerna får springa mellan konsertestraderna och kurslokalerna.

– Festivalen är numera så välkänd att grupper från världens alla hörn skickar band och CD-skivor till oss. Vår policy är att vi inte ska upprepa oss. De grupper som en gång besökt FFF kommer inte tillbaka inom överskådlig tid. Vi har dessutom så många grupper att välja på att vi på ett bräde skulle kunna göra tio sådana här festivaler – samtidigt!

FFF:s utbud av musik är enormt. Det är alltid flera konserter på gång samtidigt, vilket gör att man måste välja sin egen bana genom världens musik. Blir därför tvungen att hoppa över flerstämmig sång från Korsika för att lyssna på musik från Mongoliet.  Och flöjterna väser i orientaliska skalor, och under hela konserten lyser musikens rituella funktion fram.

Det underligaste var ett gammalt instrument som med sin skinnklädda klangkropp både till utseende och klang påminde om – banjo! Musiken, i det här fallet en klassisk komposition från 1800-talet, lät som typiskt jazzinfluerad amerikansk banjomusik, fast mycket bättre!

En kontrast till Mongoliets meditativa och långsamma musik var den irländska gruppen Dervish. I Kristinehallen drog de i väg i ett svindlande snabbt tempo, det var i stort sett bara den sorgliga historien om att lämna sitt land som något fick dem att sakta farten.

Med Kap Verdes genomsnittliga tre regndagar om året var tematiken i ensemblen Simenteras musik annorlunda, framför allt handlade många låtar om vad kul och trevligt det är med regn. Här fanns ett svängigt vemod som vågade stanna kvar, inte bara ila förbi som hos Zigenska Taraf de Hadouks eller hos irländarna.

I en Kap Verdisk morna fanns det laddade och längtansfyllda vemodet som kallas saudade. På ett märkligt sätt liksom famlar musiken, melodierna står på näsan, rytmerna halkar, fiolen låter osäker, skrapar och gnisslar, skevar och låter falskt. Men vilken lidelse!

Den blinde violinisten Augustu de Pina från Fogo förmedlade en atlantisk känsla och, som presentatören Sten Sandahl sa, ”längtan efter vänner, kärlekar och länder, som inte är just där man själv är”.

Betydligt mer mystisk var den urbaniserade aboriginen Gary Thomas med sin didgeridoo, ett vad man antar 40 000 är gammalt blåsinstrument som egentligen bara är en trädstam som termiterna ätit ihålig.  Han rörde sig på ett typiskt schamanistisk sätt, krökte ryggen och vred händerna. Didgeridoon brummade dovt och magiskt och klangen påminde ibland om en enorm mungiga. Det är entonigt och när man inte har det rätta lyssnartillståndet kan det nog också bli enformigt. Det är en musikalisk minimalism som tar oss varvet runt till ett musikaliskt urstadium. Förmodligen just därför är instrumentet på väg att bli en europeisk storstadsfluga. Nu är det bara att se fram emot nästa sommar då FFF fyller tio är. Se till att boka i tid!

Göran Persson