Dagebys opus 1

Sitter bänkad i De Geerhallen i Norrköping. Genrepet av torsdagskvällens konsert fortlöper i stort sett enligt planerna. Det är bara en pistol som ska användas i Erik Saties absurda balettmusik Parade som skulle behöva lite vapenvård.

Men det är på Ulf Dageby allt intresse fokuseras. Han som med trad-jazzen i blodet stormade in och skapade göteborgska Nationalteaterns musikaliska stil. Han deltog även som skådespelare, musiker och kompositör i det som kanske var hela proggrörelsens kulmen, Tältprojektet.  I början av åttiotalet inledde han en ny karriär som självlärd filmmusikkompositör och gjorde musik till Stefan Jarls filmer Ett anständigt liv och Naturens hämnd. Och för musiken till Göran du Rées Mälaren fick han dessutom en Guldbagge 1982.

Nu är han i gång med ytterligare en karriär. Som seriös tonsättare. Efter fyra slitsamma år under Ole Lützow Holm vid musikhögskolan i Göteborg är han utbildad enligt kompositionskonstens alla regler.

– Den nutida musiken är alls inget nytt för mig. Under alla åren med Nationalen åkte jag faktiskt hem till hotellrummet efter spelningarna och lyssnade på Messiaen, Ligeti eller annan modern musik. Det här har funnits i mig alltid, säger han efter en lyckad genomgång av hans nya stycke, själva examensarbetet, Plains för orkester som uruppfördes av Norrköpings symfoniorkester under Hannu Lintui går kväll.

Det är musik som andas tungt, långsamt. Klangerna välver sig fram som i dyningar, fram och tillbaka in i och ut ur varandra. Korta moment av riff blandas med ömsom täta, ömsom transparenta klangmoln. Plains – Slätter – som böljar fram och är bara skenbart händelsefattiga. Han beskriver själv musiken som en stor tyllgardin som ibland glipar i vinden. I början tänkte han kalla det Planes: flygplans olika banor som korsar varandra. Han lämnar gärna flera tolkningsmöjligheter.

– Samtidigt ville jag inte plocka ner stämmorna i ett alltför detaljrikt gytter. De modernistiska klichéerna är jag så trött på och just nu är jag helt emot diviseringar, skrattar han.  Ulf Dageby är musiker och tänker som en sådan. Han ville på något sätt undersöka musikernas möjligheter att själva forma klangerna och har rensat partituret från all onödig information. Där finns några enkla styrkegradsbeteckningar och ett tempo. Resten är upp till musikerna. Och dirigenten.

– Det är en fantastisk tid nu! Musikerna är vidöppna och så jävla bra! Dessutom har jag fått en hel väska med nya fina verktyg att göra musik med. De politiska ambitionerna under de radikala åren med Nationalteatern har nu reducerats till en bisats om att ”vi var ofta osams..” För honom var uppenbarligen musiken viktigare. ändå kan han rita en karriärbåge med början i en virtuos och välstrukturerad jazztradition, över proggen, popen och rocken och allt det där som bara handlar om ”feeling” för att nu ta mark i den stora och allvarligt syftande orkestertraditionen. Men i vår tid är det mycket som kan ställas på ända. En musiker i orkestern frågade honom om det verkligen var han som skrivit låten Livet är en fest.

– Ja.

– Både musiken och texten? åh, maestro!

Göran Persson