Björk i sin egen natur

Det är ofta lätt att sätta etiketter på musik: klassiskt, jazz, etno, techno osv. Avgränsningar mot annan musik är ett praktiskt sätt att skapa exklusivitet eller identitet, både för lyssnare och musiker. Förfinat eller skräp, du är vad du konsumerar och producerar.

Björk är lite tokig, i alla fall annorlunda. Det säger alla överallt, på hemsidor, i artiklar och recensioner. Men varför? Kanske för att hon irriteras över att många kallar dansmusiken hjärndöd och simpel, men seriös pop bara svår. Kanske för att hon menar att alla kombinationer borde vara möjliga. Och för att hon själv vill ge uttryck för och vara allt, helst samtidigt: smart, dum, arg, söt, barnslig, naiv, erfaren, glad och melankolisk.

Därmed har Björk skapat sin egen knäppa image. En sällsam korsning av barn och vuxen, besserwisser och oskuldsfull älva. Besynnerligt nog är den första associationen som kommer för mig när hon glider in på Riddarholmsscenen vid sin konsert under Vattenfestivalen (recenserad på Expressens nöjessidor 14/8) – Marlene Dietrich! Dessutom klingar den teatraliska sången bara snäppet ifrån en Barbara Sukova i Fassbinders film Lola. Björk förvandlar sig till en oåtkomlig gestalt som tycks bära på en ytterst plågsam längtan, en längtan som bara kan mildras med ett skevt leende. Ackompanjemanget, som vid Vattenfestivalskonserten bestod av en monumental syntanläggning, presterar en traditionell storbandsvägg, men utan själva blåsinstrumentklangen. Ackorden rör sig i sidled i stora block, själv agerar Björk solist.

Jag hör inte ofta vad hon sjunger. Det gör mig heller inget, för hon behandlar sin röst mer som en violin än något annat. Hon vrider och glider med rösten, utnyttjar möjligheten att ligga och skava ett mikrointervall från tonens själva kärna. Och hon låter toner och tempo komma ur fas, nästan som det handlade om improvisationer. Men allt är synnerligen välproducerat och exakt, på gränsen till utstuderat. Redan i början av konserten pekade Björk på ett stort draperi i fonden och meddelade att där satt en isländsk stråkoktett och spelade. De osynliga eller icke närvarande stråkarna var inte vackra i klangen, men ibland arrangerade på ett sätt som skulle kunna göra till och med salig Lutoslawski rörd. I alla fall hördes en, medveten eller omedveten, fras ur hans Sorgemusik till minne av Béla Bartók för stråkorkester.

Vad Björk Gudmundsdóttir alltså lyckas med och som gör henne så annorlunda och egen, är att hon genom en respektlös mix förvandlar det allmänna – det vill säga allas musik: rock, techno, nutida, klassiskt, kabaret – till det speciella. I stället för att på konventionellt vis avgränsa sig mot historien eller andra genrer och uttryck ställer hon sig vidöppen och skapar på så vis en alldeles egen klangmiljö. En musikalisk biotop som binder samman förr och nu, myt och verklighet, sårbarhet och styrka, intuition och erfarenhet. För detta fick hon också Nordiska Rådets musikpris förra året. Göran Persson