Berg Barenboim Berlin

Inför uruppförandet av operan Wozzek, Alban Bergs mest centrala verk, tumlade alla möjliga rykten runt i det tjugotalsrusiga Berlin. Många menade att projektet var för dyrt, och eftersom operan ändå var både osjung- och ospelbar skulle det vara att kasta pengarna i sjön. Debatten hade tidvis sådan intensitet att Berg befarade att den några år tidigare tillträdde operachefen och dirigenten Erich Kleibers jobb hängde löst.

Men både operapersonalen och en högmotiverad ensemble trodde på paret Berg-Kleiber, och Wozzek uruppfördes på Staatsoper vid paradgatan Unter den Linden i december 1925.  Reaktionerna var starka. Konstreaktionära kritiker menade att det var en katastrof för musikutvecklingen, örontortyr och att Berg var en ”oordnare av toner”. Andra talade om total succé och genombrott för en ny musik.

I östra Berlin har i april Wozzek återuppstått i grandios gestaltning: Patrice Chéreaus uppsättning med kongenial scenografi av Richard Peduzzsi och kostymer av Moidele Bickel. Dirigerar gör den klassiska musikens megastjärna Daniel Barenboim.

Det är ett ovanligt lyckat operasamarbete mellan Staatsoper i Berlin, Thetre du Chatelet i Paris och Lyric Opera of Chicago. Tilldragelsen spelades in för TV, men tyvärr är det väl högst tveksamt om den kommer att sändas i någon av våra svenska TV-kanaler. Däremot kommer ytterligare föreställningar att ges i det magnifika och nyligen renoverade operahuset på Unter den Linden i Berlin under hösten.

Och historien om Wozzek är värd vår uppmärksamhet. Han passar upp på den sprättigt despotiske kaptenen, som här spelas motbjudande bra av tenoren Graham Clarke som spänner ut magen som en soldat Svejk och plågar Wozzek med sin elakt skarpa röst.  Chéreau har på ett anmärkningsvärt sätt gjort dramats röster och gestalter till kraftfulla pjäser i ett obehagligt spel om svaghet, sexualitet och grymhet.  Franz Grundhebers tragiske Wozzek är i grunden hygglig men inte så smart. Han står ut med trakasserierna men inte med förnedringen när hans älskade Marie knullar med andra. Sopranen Waltraud Meiers scenspel som Marie övertygar, och hon är trots en viss stelhet hela tiden i fas med sin röst.

Om det 1925 gick rykten om resursslöseri är det är 1994 mera snack om dirigenten och operachefen Daniel Barenboims lön, som är i mångmiljonklassen – i D-mark.  Men jag är beredd att säga att han är värd den. Staatskapelle, Berlinoperans orkester, tappade inte kontakten med scenförloppet en sekund. Med slipad klang, lössläppt bastryck och kraftiga crescendon tryckte Barenboim musiken rakt in i magen på publiken som nästan reste sig i bänkarna. Woyzeck, den figur som dramatikern Büchner byggde sina dramafragment på och som Alban Berg sedan gjorde opera av, halshöggs på marknadsplatsen i Lepzig 1824.  Berg gjorde rätt som strök det ur operan, det hade helt enkelt blivit för mycket.