Babariskt

Vad är ett djur? Den senaste vegandebatten visar att frågan inte är så enkel att besvara.  Förmänskligade djur i fabelform har funnits i tusentals år och fascinerar fortfarande små och stora barn. Se på de framgångsrika serieankorna: packade pseudopoeten Arne som drar fullt i både TV och på teatern; olycksförföljde Kalle vars magasin fortfarande säljer stora upplagor; den cyniske lodisdeckaren Canardo, en kommissarie Kant i fjäderskrud.

Ett djur är ingen, därför lätt att göra om till sig själv, oavsett kläder eller annan rekvisita. Det är en tom skål att lägga sina egna anspråkslösa, tarvliga eller allvarliga funderingar i. Men ett djur kan också kultiveras.  I uppsättningen om Babar den lille elefanten, med musik av Francis Poulenc på barnoperan Utile Dulce i Stockholm finns en smått genialisk skräddarscen.

Den stygge jägaren driver Babar och hans syster ut ur djungeln. I staden träffar de den gamla damen som tar dem till ett skrädderi för ekipering. Och klädd i den skinande gröna kostymen händer något – avståndet till jägaren har krympt och rollerna är plötsligt förändrade. Då är det dags för Babar att ta itu med saker och ting.  Musiksagan bygger på Jean de Brunhoffs första bok om Babar och är ett dans/teater/ mimspel till pianoackompanjemang, lysande framfört av dansgruppen Fyra kryddor i Saskia Börjesons ambitiösa masker.  Francis Poulencs musik, som ursprungligen skrevs för orkester, är illustrativ och konkretiserar berättelsen, som visserligen tappade tempo ibland men likaväl roade mitt femåriga teatersällskap högeligen.  Göran Persson