Än härskar dur och moll

Kammarmusiksalen i Kungliga Musikaliska akademiens lokaler på Blasieholmen i Stockholm fylldes i går förmiddag av det musikakademiska etablissemanget: tonsättare, forskare, organisationsföreträdare, dirigenter, konserthuschefer, radioproducenter. Alla ville ta del av den polske tonsättaren Witold Lutoslawskis tankar om musiken i går, i dag och imorgon. I själva verket var föreläsningen bara ett preludium till utdelningen av The Polar Music Prize i Berwaldhallen i dag och som Lutoslawski delar med jazztrumpetaren Dizzy Gillespie, vilken får priset postumt. Den ännu vid åttio mycket ungdomliga polska tonsättaren Lutoslawski passade förmodligen bättre in i akademiens vördnadsbjudande lokaler än Dizzy skulle ha gjort – Lutoslawski talar ädelengelska som en Oxfordprofessor.

Det lät ju lockande att få veta lite om hur den musikaliska framtiden ska te sig. Men inte ens Lutoslawski kunde säga så värst mycket om det, desto mer om det vi redan visste. Han påpekade att det system som kallas det tonala ännu är oöverträffat i musikhistorien. Att konserthusen världen över nästan uteslutande spelar musik från en period vars början och slut representeras av Vivaldi respektive Ravel är ett bra tecken på detta. Tolvtonssystemet, som skulle ersätta tonaliteten och hålla i hundra år, blev ett misslyckande. Och nu, i spillrorna efter Schönberg, Darmstadt och serialismen, fumlar dagens tonsättare med nyenkelhet och romantik och lånar håglöst ur tonalitetens skafferi, menade Lutoslawski.

Framtidens musik måste ha substans och kommunicera ett innehåll, om det tycks de flesta kunna enas – men hur den ska låta kan ingen säga, inte heller Witold Lutoslawski.  Sökandet efter något som kan ersätta dur och moll går vidare. Göran Persson