Expressen Kultur

Från 1987 fram till 1999 var jag musikkritiker och kulturjournalist knuten till Expressens kulturredaktion. Artiklarna jag skrivit för Expressen omfattar allt från stora artikelserier till rappa notiser. Jag satt under flera år även i juryn för Expressens musikpris Spelmannen och röstade fram pristagare som Musica Vitae, Anders Hillborg, Karin Rehnqvist, Svante Thuresson m fl. Här har jag samlat 100 Expressenartiklar, ett urval av alla som finns sparade i Scanpix arkiv.

Riff-raff

I tisdags gjorde Kroumata det igen. Drog full Filadelfiakyrka vid sin årliga vårkonsert i Stockholm. Trots att kultstämpeln bleknat något är intresset för den svenska slagverksensemblen fortfarande enormt. Det beror inte på att de spelar bättre än några av sina internationella motsvarigheter, utan för att de ger sig musiken i våld.

Plats i plasten

Egentligen vill jag fälla ut taggarna direkt när jag hör sådana där typiskt musikintellektuella titlar som Rum i rummet, Kammarensemblens nyligen genomförda samarbetsprojekt mellan installationskonstnärer och tonsättare. Samtidigt är det spännande att se hur musikskapare och konstnärer försöker lösa upp det närmast totala främlingskap som råder mellan den akademiska konstvärlden och musikens institutionella motsvarigheter.

RE:Evolution

Vid ett seminarium i Florens nyligen diskuterades varför människan i begynnelsen blev med musik. Där redogjordes för alla möjliga jämförelser med gibbonapor, fåglar, fiskar och andra djur för att om möjligt få ett vettigt svar.

Hysteriskt operafynd

Det mesta i Spöket med trumman är genuint fånigt. Men föreställningen i Torbjörn Lillieqvists regi tippar efter hand mer och mer över i en gräll och härligt absurd komik inte olik Monty Pythons. Så när Fredrik Helgessons greve dyker upp förklädd till pilgrim ser han ut som en av de tre vise männen i Life of Brian.

Flottare med färg

Ett nytt Nirvana skulle komma ur hans egen prometeuska kreativitet och kombinera alla konster och tilltala alla sinnen i en fullkomlig syntes. Hans sista orkesterverk blev följdriktigt en symfonisk dikt för stor orkester, kör, piano och ett "färgklaver": Prométhée: Le Poème du Feu. Färgklaveret skulle på något sätt som man inte riktigt vet projicera färger och färgmixningar i takt med musikens klangskiftningar.

En oerhörd Orfeus

NÄR LUIGI ROSSIS opera Orfeo sattes upp i Paris 1647 var det seklets teaterhändelse. I synnerhet som kostnaderna för spektaklet enligt vissa källor utgjorde ungefär en procent av hela Frankrikes ekonomi det året, ett ganska obehagligt tecken på hovkulturens syn på resursfördelning. Men det ger en liten vink om prakten.

Willkommen! Bienvenu! Welcome! Im Cabaret, au Cabaret, to Cabaret!

Strålkastarna riktades sent i lördags natt mot den tyska sångerskan och skådespelerskan Ute Lemper. Och plötsligt osade Vattenfestivalens Classicscen av dekadens och utflippat tyskt 1920-tal. Weimartidens kabaretsånger har efter cd:n Berlin Cabaret Songs i serien Entartete Musik (Decca) blivit Ute Lempers signum.

Sås in i Norden

NÄR GUSTAV MAHLER och Jean Sibelius möttes i Helsingfors 1907 diskuterades symfonins väsen. Sibelius framhöll strängheten, den djupa inre logiken som skapar samband mellan alla motiv och driver utvecklingsprocessen framåt. Mahler menade å sin sida att symfonin ska vara som världen: "Den måste omfatta allt."

Musik: Textur och urtext

INGVAR KARKOFFS orkesterstycke Texture skälldes som Mahlerpastisch när det var nytt för tjugo år sedan. I själva verket handlade det om minimalism; ett oavbrutet flöde av fraser som bildar en stor vacker klangväv. Med sina harpklanger och höga flöjtpassager är det snyggt på gränsen till smörigt, dock alltför undflyende för att bli banalt.

En fläkt av ny musik

Nageln i örat. En böld i arslet. En påle i köttet. Eller en nagel i ögat. Ett förtret, något obehagligt. Ny musik kan vara både skrämmande, anstötlig och obehaglig. En tidigare P3-chef sa att de enda tillfällen när de blev ordentligt nedringda av upprörda människor var när det råkade spelas nutida konstmusik i kanalen. Melodier utan trallfaktor upplevdes helt enkelt som obegriplig apmusik.

Privat klang-diarré

MYCKET AV DET som går under beteckningen eam – elektroakustik musik – är tyvärr konturläs klangdiarré. Trots all avancerad ljudteknik har de som använder den fortfarande inte särskilt mycket att berätta.

Tippett, två, tre

Nazismen är långt ifrån utrotad. För bara någon vecka sedan drog skalliga gäng skallande genom Stockholms gator på jakt efter bögar eller andra misshagliga individer att knacka ner. Polisen tycktes inte fatta någonting. Eller också gjorde de det.

Operasymfonier

Allan Pettersson (1911- 1980) och Ingvar Lidholm (f 1921). Två svenska tonsättare med internationella rykten och framgångar, men helt olika i karaktären. Med livet, "det förbannade, det välsignade", som utgångspunkt skrev Allan Pettersson episkt välformulerade symfonier, gärna med dramatiska kontraster. En lyrisk välklingande romantik, alltid på gränsen till expressionistiskt sammanbrott.

Yo-Yo, en stor konstnär

Cellisten Yo-Yo Ma rör sig smidigt. Vigt som en katt hoppar han upp på scenen i Grünewaldsalen i Stockholms konserthus för att svara på frågor om filmerna som sex kanadensiska regissörer gjort med utgångspunkt från hans tolkningar av Bachs sex cellosviter. Men när en kortversion av filmerna visas lämnar Ma rummet.

Musik för läsare

Betydelsen av det skrivna är enorm. Skriftens storhet gäller inte bara litteratur och dramatik, utan i allra högsta grad även musik. Partituret, musikens bok där prickar och punkter i stället för ord beskriver vad som händer, är förutsättningen för Västerlandets konstmusik.

KULAN: Medaljens baksida

Hamnade av en slump på Grammisgalan. Det var trevligt. Kul att pianisten Esbjörn Svensson fick priser, och även om jag personligen inte går i gång på Eric Gadds städade soul är han ju grymt begåvad. Liksom Eagle-Eye Cherry, Titiyo och flera av de andra pristagarna. Så dyker plötsligt handelsministern, Leif Pagrotsky, upp som gubben ur lådan.

Onda brottstycken

Musiken är fläskig. Det tycker han själv, Norrköpingstonsättaren Lars-Åke Franke-Blom, om sin tredje symfoni som uruppfördes av Radiosymfonikerna i fredags. Med Anselm Kiefers symboltyngda konst som förebild har Franke-Blom velat gestalta världens ondska. Mänsklighetens obehagliga sida som underhåller en "ständig eld på jorden".

Musik: Därför Mahler!

Norman Lebrecht, den kontroversielle engelske musikjournalisten och Mahlerexperten, inledde i går ett seminarium i Grünewaldsalen i Stockholm konserthus och ställde frågan direkt utan krusiduller: "Mahler, varför då? Vad är det som gör att vi sitter här och ägnar hela dagar åt honom och hans musik?"

exakt extas

Jimi Hendrix sprutade som i trance en gång aceton på sin elgitarr och eldade upp den. Det var en beräknande handling. När Roland Pöntinen gav sig på Alexander Skrjabins nästan omänskligt krävande femte pianosonat under Forums X-taskväll i tisdags, skulle resultatet inte alls blivit så lysande om han hade låtit sig dras med i partiturets känslokonvulsioner.

Skakad, inte rörd

En konsert är långt ifrån bara en affär mellan publik, musiker och tonsättare. Det är ett helt upplevelsepaket där miljö, artiststatus, korta eller långa resor, mediebevakning, affischkonst osv är inslag nästan lika viktiga som själva musiken.

Taglets makt

Att hålla en jättepublik på helspänn med fyra tunna strängar och en stråke hästtagel är verkligen inget för veklingar. Violinisten Cecilia Zilliacus, som förra året vann solistpriset och påpassligt engagerades som artist in residence av Sveriges Radio P2, kanske verkar ung och spröd, men har i själva verket alla egenskaper som krävs.

Säg det i toner och inte i bild

Äntligen. Filmen börjar och som alltid med musik: "Säg det i toner, och inte i ord" – på tyska. Det är Colin Nutleys "Änglagård" och kameran kryper upp för Fannys (Helena Bergström) strumpebandsbeklädda ben.

Nostalgiskt nu

Att Anders Nilsson avgjort är en intressant klaverkomponist visade han redan i Five orchestral pieces for piano 1990. Han har helt enkelt en ovanlig förmåga att få pianot att låta bra. Ackordens sammansättning ger dem ett slags implosiv kraft, melodierna är genuint pianistiska.

Synca smaken

Peter Wards "Kitsch in sync. A consumer"s guide to bad taste" är en upplysande och rolig genomgång av kitschens historia och en bilderbok över det vulgära.

Damerna först

Det borde inte behöva anordnas något som heter Ladies Next, den långa serie konserter med kvinnligt musikskapande i centrum som pågår i Kulturhuset och på andra platser i Stockholm under kulturhuvudstadsåret. Samtidigt har de konstnärliga ledarna Monica Jakobson Dikanski och Marie Selander förmodligen rätt när de hävdar att musiklivets kvinnor inte har samma möjligheter som männen.

Björk i sin egen natur

Björk är lite tokig, i alla fall annorlunda. Det säger alla överallt, på hemsidor, i artiklar och recensioner. Men varför? Kanske för att hon irriteras över att många kallar dansmusiken hjärndöd och simpel, men seriös pop bara svår. Kanske för att hon menar att alla kombinationer borde vara möjliga.

Mjuk magi och helveteslarm

Unga musiker är helt öppna! De är spelhungriga och följer dirigentens minsta vink. Som svampar suger de i sig all information de kan få. Rutinerade orkestermusiker måste du ofta övertyga på ett annat sätt. Unga musiker har ännu inte helt skapat sin personliga musikidentitet, därför är de också drömmen för en dirigent – du får precis som du vill!

Väntar på mirakel

Med enkelt ackompanjemang, simpla syntar och dekadenta doabrudar lyfter Leonard Cohen fram sin text, inget får skymma sikten.

Kammarkorsningar

Musiklivet kretsar mycket kring festivaler. Radiokörens konsert i Gustaf Vasa kyrka tillsammans med Radiosymfonikerna och organisten Vincent Warnier var starten för en orgelfestival med tillhörande interpretationssymposier i Stockholm. Vid en konsert på den stora kammarmusikfestivalen Chamber Unlimited kunde man i tisdags ändå fråga sig om det är värt att veta allt om spelstilar och uppförandepraxis.

Ett svart hål av energi

Milan Kundera använde Iannis Xenakis musik som reningsbad. Några år hade passerat sedan Sovjets inmarsch i Prag i det forna Tjeckoslovakien och han sa sig finna en "bisarr känsla av tröst" i Xenakis på ytan ofta råa och skrapiga musik. Jag träffade Xenakis när han besökte Stockholm i samband med Stockholm New Music.

Kort stubin

Först en liten smäll som sätter fart på en violinton. Den fungerar som en stubin. Efter några gnistor från klarinetter, flöjter och melodiska slagverk antänds pianot – och då tar det verkligen fyr.

Dags för urball(ad) musik

ETT ÅR efter utställningen av "Entartete Kunst" ("urartad konst") i München med målningar av Braque, Picasso, van Gogh, Klee, Kokoschka och andra, öppnade nazisternas kulturpolitiker 1938 ytterligare en utställning: "Entartete Musik".

Värme ur frusenheten

Pianomusik kräver ofta avancerad fingermotorik. Då händer det ibland att det som ska vara konst förvandlas till cirkus och man som lyssnare mer fascineras av solistens fysiska förmåga än av musiken. Så blir det aldrig med Mitsuko Uchida. Hon blottar sig genom att göra varje ton extremt tydlig. Även i diskreta arpeggion demaskerar hon klangen och avslöjar att allt inte är perfekt. Musiken får mänskligt liv och därmed kan jag låta mig påverkas.

Ett rum fyllt av hungriga blickar

Den amerikanske konstnären David Robilliards lika barnsliga som fruktansvärda textningar slår in i magen: "Hot males served all day", "Disposable boyfriends", eller: "I had safe sex last night" / "Really" / "Yes, I went home alone". En notis om en utställning på Stedelijk museum i Amsterdam våren 1993.

Än härskar dur och moll

I spillrorna efter Schönberg, Darmstadt och serialismen fumlar dagens tonsättare med nyenkelhet och romantik och lånar håglöst ur tonalitetens skafferi, tyckte Lutoslawski när han pratade på Musikaliska Akademien 1993.

Diffus ritual

Thomas di Leva klär ekologi, teknik, upplösta könsidentiteter, samförstånd och det lilla i det stora i en stark musikalisk dräkt. Med kraftfulla och ofta suggestiva melodier ropar han ut en strävan mot det individuella och naturliga, en frihetslängtan och dröm om global kärlek.

... men alla spelar Chopin

En vinter för sådär hundrasextio år sedan satt Frédéric Chopin i klostret Valdemosa och led. Han skulle bota sin lungtuberkulos med det mallorkinska fina klimatet. I själva verket blev han sittande i ett dragigt rum med en hosta som bara blev värre medan regnet stod som spön i backen.

Duett med humor som raster

I det förrevolutionära Paris pågick debatten om italiensk och fransk operastil nästan konstant och den kunde bli mycket infekterad. Både kungligheter och encyklopedister som Diderot och Rousseau deltog. Och i Tuilerierna gick man på Concerts Spirituels. Här en rapport från en Concerts spirituel i Déjunersalongen i Drottningholms slottsteater.

Grieg värd en mässa

När Svjatoslav Richter besökte Stockholms Konserthuset var koncentrationen verkligen högspänd. Med sitt extatiska spel har detta pianolejon fascinerat en världspublik sedan 40-talet.

Siljans sång

En liten text om Arvo Pärt, min barndom och sjön Siljan.

Nygammalt

"Om det finns två sätt att spela låt säga en viss passage: ett historiskt och vetenskapligt "rätt" som låter fult, och ett modernt "fel" som låter bra, då väljer jag det senare", tyckte barockexperten Christopher Hogwood när jag träffade honom i samband med en konsert i Berwaldhallen.

Bra musik är alltid bra

Lite trevande söker Eva Dahlgren fäste i orkesterklangen. En klarinett fångar upp hennes mörkt färgade röst, effekten är sublim. Tonsättaren Anders Hillborgs musik är helt enkelt vansinnigt vacker. Det händer sig en kväll på Cirkus i Stockholm. Esa-Pekka Salonen dirigerar Radiosymfonikerna i ett program bestående av Beethoven, Eva Dahlgren, Igor Stravinsky, Prokofjev och Anders Hillborg.

Med rocken i kappsäcken – om Anders Hillborg som fick Expressens musikpris Spelmannen 1993

Lika lite som annan konst existerar musik i ett vakuum. Det är med, mot och i samtiden den har möjlighet att visa sin kraft och bli spännande. Därför är också lyssnaren viktig – det är lyssnarens musik som spelas. Och tonsättaren Anders Hillborg skriver verkligen lyssnarens musik.

Rök i diskanten

Det började spänt med Franz Liszt. Men nyckfulla nattfjärilar, sorgsna fåglar och böljande båtar i Maurice Ravels Miroirs behandlades i stället med lätthet och elegans av pianisten Bengt-Åke Lundin.

Piano utan piruetter

Pianisten Roland Pöntinen har valt stränghetens väg. Han gör inga extra piruetter för publikens skull. För honom är konserten – och musiken – en fråga om koncentration och instinkt, och hur man hanterar tystnaden.

Berg Barenboim Berlin

Inför uruppförandet av operan Wozzek, Alban Bergs mest centrala verk, tumlade alla möjliga rykten runt i det tjugotalsrusiga Berlin. Många menade att projektet var för dyrt, och eftersom operan ändå var både osjung- och ospelbar skulle det vara att kasta pengarna i sjön. Men både operapersonalen och en högmotiverad ensemble trodde på Wozzek. Och den uruppfördes på Staatsoper vid paradgatan Unter den Linden i december 1925. På samma scen sattes den upp våren 1994. Jag var där.

Taket ska lyfta sig

Han har nått berömmelsens topp. Producerat världens mest sålda platta (Michel Jacksons Thriller), blivit omätligt rik, fått sin prinsessa (Nastassja Kinski) – och dessutom erövrat konungariket Sverige. Vad är egentligen hemligheten med Quincy Jones?

Pyramid upp och ned

Det var hårda bud i skolan och musiken var en betydelsefull del av undervisningen i slutet av femtonhundratalet. Och Stormaktstidens repertoar och musikmiljö var en blandning av högt och lågt. Men redan 1697 beskrev Uppsalaprofessorn Harald Vallerius i en avhandling förhållandet mellan dansrörelser och melodiers rytmik. Han konstaterar att det är vämjeligt att se hur regelvidrigt gemene man dansar. Första delen av Musiken i Sverige är fascinerande läsning.

Didgeridoo, didgeridey

Sommaren 1994 ägde Falun Folk Music Festival rum för nionde gången. En musikalisk världsutställning med Falun som utställningsplats. Med Kap Verdes genomsnittliga tre regndagar om året var tematiken i ensemblen Simenteras musik annorlunda, framför allt handlade många låtar om vad kul och trevligt det är med regn. En skarp kontrast till irländska gruppen Dervish. Omkring fyrtio tusen människor besökte festivalen.

Min idol

Alltid en cigg i nypan. Ofta fräck, men alltid generös, gärna grov och med en humor som Woody Allen. Länge tillhörde Leonard Bernstein världens jet set: glamorös, snygg, pratsam och rik.

Vilse i en dröm. Fru Björks öden och äventyr i Vadstena.

Jonas Gardells böcker har inte bara omvandlats till stark tv-dramatik. På hans roman Fru Björks öden och äventyr gjorde Staffan Mossenmark och regissören-librettisten Lars Wassrin en opera som sattes upp i Vadstena. sommaren 1997. Vid premiären upplevde jag Fru Björk som ett effektivt dramatiskt verktyg som visade oss att i en överplanerad, konventionstyngd, förstockad och inskränkt värld lurar undergången runt hörnet.

Långt borta och nära

Strindberg var ofta helt säker på sin sak. Som att det mesta av Chopin var skit, till exempel. Endast några saker, bland andra den lite bångstyriga nocturnen i c-moll, gick an. Just den och några andra Strindbergnära pianostycken bjöd den lyhörde pianisten Bengt Forsberg på i Strindbergs gamla lägenhet i Blå Tornet.

Allegro i lägret. Göran Persson talar om musik och moral med Janos Solyom och Gottfried Wagner

Gottfried Wagner är inte vem som helst. Han är sonsonson till Richard Wagner men bannlyst i Bayreuth. Hans farmor var nära att bli fru Adolf Hitler och han söker ständigt efter sanningen om vad som skedde i Tredje riket. Han ville göra upp med sin släkts historia och vid en serie konserter hedrade han minnet av mördade tonsättare i "mönsterlägret" Terezin (Theresienstadt) i Tjeckien. När han besökte Stockholm fick jag ett snack med honom och pianisten Janos Solyom.

Handen på örat

Inför en hänförd skara ungdomar i Södra latins gymnasium hör jag Sven-David Sandström berätta om sitt tonsättarliv. De frågar inte efter nycklarna till musiken, hur de eventuellt ska skriva om de vill bli kompositörer, utan hur de ska förhålla sig till livet.

Yabbadoo Abbado. Antecknat i Berlin

"Ni kan kalla mig Claudio", sa Abbado och gjorde entré i Berlins filharmoniska orkesters eget konserthus Die Philharmonie. Nu var det nya tider och många orkestermedlemmar trodde inte sina öron. Tilltala varandra med förnamn! Mein Gott!

Ett väl tempererat klaver

Fem år efter andra världskriget var det serialism och feriekurser i Darmstadt som gällde i musikens Europa. Modernismens atonala trosbekännelser triumferade i konserthus och radioutsändningar och tonsättarna firades som radikala forskare och musikpionjärer. Ryssen Dmitrij Sjostakovitj däremot for till Leipzig och firade 200-årsminnet av Bachs utträde ur tiden 1750. Impulsen att skriva en modern uppföljare av Das wohltemperierte Klavier kom över honom omedelbart; 24 preludier och fugor i alla tonarter.

Manglad musik

Tillsammans med tonsättaren Earle Brown och pianisten David Tudor var Christian Wolff en av dem som grupperade sig kring gurun John Cage, tillsammans gick de under den inofficiella benämningen "New York-skolan". Jag hörde Wolff vid en konsert på Fylkingen. Men lika omskakande som Wolffs glesa och händelsefattiga musik en gång var för publiken i den larmande storstaden, lika hopplöst föråldrad och oangelägen förefaller den i dag.

I stormörat

Galna upptåg, bisarra musiklekar, vemod och allvar. Folke Rabe besvärjer sin uppriktiga pessimism med musikalisk humor. Piece för talkör från ett mycket ungt 60-tal landar med en helt utflippad text av svenske Mad-redaktören Lasse O’Månsson ändå i en skräckvision om världens undergång.

Tidens sång. Göran Persson möter en kvinnlig musikmagiker.

Marie Samuelssons musik har alltid ett skarpt avgränsat uttrycksläge. Det är inte musikens utveckling inom verkets ram som är intressant, utan tillståndet, nivån. Det gör den ibland till en avlägset klingande, men i högsta grad levande släkting till både barockmusik och rock. "Jag vill att musiken ska vara avskalad och tydlig, och i det ligger också musikens giltighet", säger hon.

Eva-Pekka Salonen

Det mesta var enklare förr. Unga lyssnade på musik som fick föräldrar att undra om världens undergång närmade sig. Vuxna höll sig till trevliga schlagers och en och annan symfoni. Samtida tonsättare skrev musik som ingen begrep och ingen, förutom en och annan kollega, lyssnade på.

Gestspel

Inte heller Einojuhani Rautavaaras sjunde symfoni kunde få mig ur känslan av meningslöshet och slentrian. Symfonin hade beställts av Bloomington Symphony Orchestra vilket inspirerat tonsättaren att plocka ut de möjliga tonerna ur orkesterns namn och av dem göra en melodi. Så trivialt, så dåligt, så fattigt! Musiken lyckades mindre övertyga om orkesternamnets melodiska förträfflighet än om Rautavaaras konstnärliga knypplingsarbete.

Mahatma Dominique

Tvärtom vad många tror var den franske tonsättaren Olivier Messiaen inte alls någon introvert dysterkvist, i själva verket en ganska kul typ. Men han fick jobba för det. Han skrev till och med en Fantasie burlesque för att övertyga sina klasskamrater i Paul Dukas kompositionsklass i Paris om att också han kunde skämta.

Nedskruvad Mutter

I stället för att själv helt dominera – något hon annars är ganska bra på – släppte Anne-Sophie Mutter fram kompande Lambert Orkis briljanta pianospel. Han visade sig ha en häpnadsväckande förmåga till dynamiska spetsfundigheter och rafflande linjespel; Debussys violinsonat kläddes av in på bara sextondelarna. Och den behöver inte skämmas utan sina impressionistiska slöjor!

Garva(n)de musikanter

Två udda typer, pianisten Bruno Canino och violinisten Itzhak Perlman. Den småväxte italienske ackompanjatören gör entré med fiol och stråke i händerna strax bakom den storvuxne violinvirtuosen som stöder sig på dubbla kryckor efter att ha drabbats av polio i fyraårsåldern. De har spelat tillsammans i 25 år och ur musikalisk synvinkel är de nästan ihopväxta.

Tonarten är Molly

Avskalad. Ingen puls, inga melodier. Klangligt expansiv. Ofta mörk och surrealistisk. Bernd Alois Zimmermanns musikaliska modernism bär några av 1950- och 60-talens typiska drag. Men trots att hans stora opera Die Soldaten eggade samtidens tonsättare att tangera musikens gränser hamnade han ofrånkomligt i Karlheinz Stockhausens stora skugga. 1970 tröttnade han på alltihop och tog sitt liv.

Varde ljus!

Som infernaliskt begåvad blockflöjtist slog holländaren Frans Brüggen igenom redan på femtiotalet. Men han nöjde sig inte med professors titel och lön från Harvarduniversitetet i USA. Han har också sin egen Orchestra of the Eighteenth Century och åker dessutom världen runt som frilansande dirigent med 1700-talet som specialitet.

Klockren tonträff. Göran Persson dricker kaffe med Pärt-festivalens huvudperson.

Slimmade melodier med ursprung i medeltiden är ett återkommande inslag i vår tids så kallade konstmusik. Och den som verkligen kan konsten att knåda förr och nu till innerligt vemod är Arvo Pärt. Jag fick en fikastund med honom inför Pärtfestivalen 1995.

Kropparnas väv. Antecknat i New York

Den slitna men imponerande kyrkan vid Washington Square Park packas av en dansintresserad New York-publik. Att högtalarna är usla, golvet svårdansat och ljustekniken minst sagt spartansk tycks inte spela någon roll, särskilt inte för publiken. Entusiasmen är bedövande.

De falska jungfrurna

I Peter Bengtsons kammaropera Jungfrurna är Jean Genets drama renodlat och tydligt. I erotiska nära-döden-experiment fångas maktspelet mellan dem som passar upp och dem som blir uppassade, mellan husbonde och slav.

Arkitektmusik

I samband med festivalen Stockholm New Music i början av 1990-talet uruppfördes Iannis Xenakis Troorch, en extremt virtuos trombonkonsert speciellt skriven för Christian Lindberg. Klangernas oerhörda täthet förvandlade musiken till ett besynnerligt svart hål, där varje paus åstadkom ett vakuum som ville suga in allt i sin omgivning.

Råös med Mozze å Beetis

En gång i tiden startade den unga kanalen Z-TV ett program om klassisk musik. Det var kul. Så här skrev jag om det i Expressen.

Symfoniska skulpturer

Det är lätt att fascineras av bildmässigheten i Börtz symfonier; musikens skulpturala dimension har även en motsvarighet i partituren. Det är ingen slump att det hos Börtz förläggare finns en snutt ur femte symfonin inramad och upphängd på väggen som statuarisk och vacker "paper music".

Wolfgang Amadeus Mozart – Pianosonater och fantasi

Få är de som lyckas övervinna svårigheterna med Mozarts avskalade och okomplicerade pianosonater. Ivo Pogorelich är en av dem.

Betydelsen av BAM

Stånkar mig fram genom ett regnkuligt New York och når hörnet av Lexington Avenue och femtiförsta gatan. Som väldiga djur står där två mörka bussar och väntar. Deras ryggar är märkta med ordet Academy i stora feta bokstäver. Varje fredag och lördag står de i korsningen och plockar upp Manhattanpubliken för att köra den till Brooklyn Academy of Music, BAM, en av New Yorks viktigaste scener för ny musik, dans och teater.

Babariskt

Förmänskligade djur i fabelform har funnits i tusentals år och fascinerar fortfarande små och stora barn. Se på de framgångsrika serieankorna: packade pseudopoeten Arne som drar fullt i både TV och på teatern; olycksförföljde Kalle vars magasin fortfarande säljer stora upplagor; den cyniske lodisdeckaren Canardo, en kommissarie Kant i fjäderskrud.

Med örat i Bachspegeln. Göran Persson samtalar om musik och historia med Roger Norrington

– Om du vill träffa eskimåer åker du naturligtvis norrut, inte söderut! skrattar Roger Norrington och slår sig ner i Hotell Diplomats eleganta minifåtölj. Här är det kallt och ute snöar det. Men det är inte vad den brittiske dirigenten syftar på, utan på sitt personliga förhållningssätt till musik.

Rockiga bergen

Om inte tonsättaren Olivier Messiaen hade fått upp ögonen för de mäktiga kanjonbildningarna i Utah hade han förmodligen aldrig åtagit sig uppdraget att skriva musiken inför USAs 200-årsjubileum 1976. Nu blev det ett jätteopus i tolv satser och tre delar med halvannan timmes speltid, Des canyons aux étoiles.

Zappa till finalen

Bakom den skarpt konturerade men sensuellt mörka rösten, de genomträngande och samtidigt skrattande allvarliga ögonen, var Frank Zappa en genuin och i allra bästa bemärkelse naiv person. Ett musikaliskt naturbarn, en speleman som mitt i sextiotalets avantgarde och Beatlesrus tog ut kontrakursen och gjorde rå musiksatir av sin samtid.

Dagebys opus 1

"Den nutida musiken är alls inget nytt för mig. Under alla åren med Nationalen åkte jag faktiskt hem till hotellrummet efter spelningarna och lyssnade på Messiaen, Ligeti eller annan modern musik. Det här har funnits i mig alltid." Det sa Ulf Dageby till mig om sitt examensarbete från kompositionslinjen, stycket Plains för orkester, som uruppfördes av Norrköpings symfoniorkester och Hannu Lintui 1996.

Batman och Kurtan hos Berwald

VISSERLIGEN hade dubbelmonarkins Österrike och Wien drabbats av ekonomisk baisse året före, men likväl: med tre ackord smäller korken upp och Johann Strauss d y:s mousserande musik formligen väller upp ur operettbuteljen.

Adagissimo

När den här artikeln skrevs, 1996, uppfattade jag att en stor del av den nya musiken var långsam. I någon bemärkelse lyrisk men i ännu högre grad pastoral. En korsning av emotiva och rationella element; musikaliska sinnebilder av naturens symmetriska avvägningar.

Vad är det som Händel?

I en underbar liten vulgoopera av Carl Stenborg som var född i mitten av 1700-talet har antikens hedervärda herdeliv har flyttats till Djurgårdsslättens myllrande nöjesliv. I centrum finns krogen Tyska Paradiset. Det är Händels herdinna Galathea som förvandlats till den kåta krognymfen Dorothea och herden Acis till tyske skoflickaren Casper. Cyklopen Polophem ersatts av skolmästaren och före detta korpralen Dunderbom.

Buchtberusad

VERKLIGHETEN är storartad. Och Gunnar Bucht en fullblodssymfoniker. Resultatet är fenomenalt. I Buchts musik är människan närvarande, hans musik handlar i någon bemärkelse om mig, även om det är sin egen tillvaro han formar till ljudliga gestalter.

Bucht på Berwald

Franz Berwald skapar problem för både lyssnare och musiker: är hans musik bra eller inte? Somliga tycker att den är fantastisk, andra att den är genomusel. I samband med 200-årsjubileet hade Gunnar Bucht skrivit ett hyllningsverk som var betydligt mer intressant än jubilarens.

För många åttondelar?

DET ÄR ETT symtom att Karl-Birger Blomdahl skrev musik till Lennart Nilssons film "Så börjar livet". Efter en Blomdahlvecka i Konserthuset i Stockholm ter det sig naturligt på gränsen till självklart: det är möjligt att beskriva och tydliggöra även det mest mystiska och till synes fördolda.

Fint de siécle

Det här handlar om en Salome på Göteborgsoperan. Själva anslaget i uppsättningen framgick redan innan ridån gick upp. Den som tittade lite närmare just på själva ridån kunde där se insmugna bilder av ganska oförställt gruppsex, målade som om de satt på en flertusenårig tempelvägg. Och det är om sex, våld, lidelse och död Salome handlar. Och makt.

Ensemblen som slår

KROUMATA är kult. Det märktes utanför Fillaselfiakyrkan i Stockholm sent i tisdags kväll då stämningen av rockkonsert spred sig i myllret av människor. Musik är alltid mycket mer än bara musik, en konsert är att gemensamt uppleva något.

Antecknat på Musikmässan: Från nya världen

Det är en kul kommers där styrkan ligger just i mixen av rock och tidstroget, mixerbord och blockflöjter. Exotiska musikinstrument av torkade frukter och träd som samsas med högblankt bleckblås och en skog av musikaliska värderingar och stilar som packas ihop på en begränsad yta. Trots att människorna bakom montrarna annars är främmande för varandra som vore de från olika planeter, visar det sig här att de i någon bemärkelse ägnar sig åt samma saker.

Klangnummer

Anders Eliasson har ofta kallats solitär. Kanske beror det på själva musiken, men också på hans egen kompromisslöshet och ibland oinställsamma musikestetiska attityd. Samtidigt förhåller han sig ödmjukt till "musikängeln"; hans uttryck för musikens storhet i människan och vad den kan göra med oss. 1996 ägnades Eliasson en festival i Stockholms Konserthus.

Dimma och dockor mellan dur och moll

Det är befriande när någon hävdar att också musik är konst, inte endast en tonernas underbara värld. Det gör Karl-Erik Welin.

Gamla spår i nya varv. Göran Persson ser skivbolagsjättarna gräva efter klassiskt guld i glömda skattkistor

Kempinski Hotel i Berlin känns som en anakronism. I lobbyn kliver betjänter runt i långa rockar och höga hattar. Visserligen luktar rummet lite illa från toaletten, men vad gör väl det. Handdukarna är lika mulligt mjuka som både bolster och fåtöljer, och på var sida om det stora fönstret står tjusigt inglasade och belysta halvmeterhöga statyer. Strax ska EMI presentera sitt Karajan-projekt.

Musikens jävla ordning

Vad består musik av? Vad är det vi hör? Det finns tre musikaliska grundämnen som stått emot alla nedbrytningsförsök: melodi, rytm och harmonik. Melodier är flyktiga ting och förångas lätt i rummet.

Musikens lustfyllda tabu

PULS OCH MOTORISK metrik har varit tabu i den europeiska nutida musiken under en lång följd av år. Vissa tonsättare och grupper av tonsättare har naturligtvis brutit mot det rytmiska tabut, men de har också i allmänhet ansetts som mindre seriösa, mer ytliga, banala.

Med ljudets hastighet. Göran Persson funderar över framtidens akustiska miljöer

Liksom drömmen om den gröna och intima storstaden är en baklängesdröm är visionen om den tysta eller åtminstone ljudligen tillrättalagda staden en olycka som uppstår i dissonansen mellan det pastorala och det moderna. Jag minns företaget att genom högtalare sprida fågelsång i Paris glas- och betongförort La Défense. Ingen ville ha kvittret.

Musik som tvingar djuren att lyssna. Tonsättaren Karin Rehnqvist får 1996 års Spelmannen

Klangerna river i mossan. Och i Finkulturhuset. Stad och land, tradition och utveckling. Karin Rehnqvist förenar det primitiva med det sofistikerade, inte som en förutsägbar mix men i tvära vändningar och plötsliga språng. Med Stans kör dirigerade och sjöng hon snuskvisor på högsta artistiska nivå. På hennes efterlängtade CD spelar Stockholmsfilharmonikerna Lamento – Rytmen av en röst och Mellersta Västerbottens kammarorkester Kast.

Marias pianokonster

För Maria João Pires spel räcker inte konventionella förklaringar om passion och lidelse, erfarenheter och smärta, det har många både usla och medelmåttiga musiker. Hon har däremot den unika förmågan att kunna omvandla visioner till anslag, fraser, avrundningar, pauser, extatiska utbrott och vemodiga suckar.

Noterat. Hur äkta är ett original?

I radions Lobby talades nyligen om det äkta och autentiska. Att det ändå var något speciellt med Picasso på riktigt, nu när han är på Moderna igen. I musikvärlden har det länge funnits en genuin tro på det äkta och oförställda. Strävan efter autenticitet har varit just så viktig som att förvissa sig om att en tavla är äkta och inte falsk. Men ett exakt återskapande av musik är lika omöjligt som ointressant.

Kiss me" katt. Göran och Vilma Persson, 6, teaterviskar om en barnopera

I en tid när Disney och McDonald’s slår sina enorma resurser ihop i produktionen av tecknade action-romantiska sagofilmer är det svårt – men också en utmaning – att skapa fungerande motbilder av gamla klassiker för en operascen. Till och med för rutinerade ramsrävar som Lennart Hellsing.

Skärande musik

Enligt musikforskaren Charles Foster från Aberdeen som demonstrerade en kopia av skalmejan på Vasa-museet i onsdags, säger sägnen att man spelade för att dölja skriken från fältskärens operationer och barbariska amputationer. Uttrycket "musik i vården" fick plötsligt en ny betydelse.

Att göra en Jingryd

Musikforskaren Carl Dahlhaus, som dog 1989, var övertygad om att giltiga värderingar om musik måste grundas på analyser av "verkens" struktur, ställda i stil- och idéhistoriska perspektiv. Han menade också att det cirkulerar problematiska begrepp som "originalitet" som inte alltid lyckas förena föreställningen om det omedelbara och oreflekterade med idén om det nya och oförutsebara.

Äntligen får musiken låta vacker igen

Vad består musik av? Vad är det vi hör? Det finns tre musikaliska grundämnen som stått emot alla nedbrytningsförsök: melodi, rytm och harmonik. Göran Perssons artikelserie avslutas i dag med harmoniken: tillbaka till 1700-talets huvudspår.