Intervju med George Benjamin

En leende George Benjamin öppnar när jag ringer på dörren. När vi går in i det typiska Londonradhuset i området Maida Vale vid randen av centrala västra London frågar han om jag vill ha te.  I vanliga fall dricker jag aldrig te, men nu kändes det helt rätt att tacka ja.

George Benjamin och jag.
George Benjamin och jag.

Vid det stora bordet där vi sätter oss ser jag köket åt det ena hållet och vardagsrummet med bok- och nothyllor, väggar med konst, en bekväm soffgrupp, och en flygel åt det andra.

– Not for composing, säger George Benjamin och serverar det engelska teet. Komponerar gör jag däruppe, fortsätter han och pekar mot trappan som går till övervåningen och vinden.

Att det blev ett liv med musik var däremot alls ingen självklarhet. Visserligen spelade George Benjamins pappa lite piano, annars var det inte mycket musik i hemmet under uppväxten. Men en händelse kom att helt ändra livsriktning för George Benjamin. Han har berättat om den många gånger, säger han, men gör det gärna igen.

– Familjen hade tjatat om att vi skulle gå och se filmen Fantasia, en tecknad Disneyfilm. En eftermiddag gav jag till slut med mig. Och jag kunde knappt tro vad jag såg, eller vad jag hörde. Filmen fullkomligt borrade sig in i mig. Den var fantastisk! Från det ögonblicket har mitt liv handlat om musik. Det är verkligen så enkelt, det var då det hände. Jag älskade kombinationen av tecknad film och musiken av Stravinsky, Mussorgskij, Beethoven och Dukas.

Kort därefter började George Benjamin utforska mysteriet med att notera musik, och komponera.

– Redan då, runt sju, åtta års ålder, bestämde jag mig, jag ska bli kompositör. Det ska bli mitt liv. Och sedan har jag bara fortsatt, säger George Benjamin med ett skratt.

I skolan var musiken viktig och han fick möjlighet att komponera musik till teaterföreställningar som eleverna satte upp.

–  Jag var nio år när det började. Och jag bjöd in andra elever, även lärare, att medverka i ensemblen som jag själv dirigerade, ibland från pianot. Vid sexton hade jag gjort musik till närmare tjugo sådana uppsättningar. Det var en underbar skola, att få höra hur det jag noterade i partituret lät i verkligen.

George Benjamin var också seriöst inriktad på pianospel. Övade hårt. Mozart, Beethoven, Chopin, Debussy och Ravel. Senare Bartók, Messiaen, lite Bach. Och särskilt Schumann. Tonsättare gillar Schumann, säger George Benjamin, som då och då fortfarande medverkar som pianist vid konserter.

Men det han gör är komponerar. Jag kan inte låt bli att ställa frågan som jag inser kan uppfattas som lätt provocerande: varför komponerar du? Vad är det du vill uttrycka? Det dröjer en stund innan han börjar svara.

– Det vet jag inte. Hur ska jag kunna veta det?

Men efter att ha funderat ännu några ögonblick fortsätter han.

– Det definierar mig som person, människa. Hade du frågat mig när jag var barn, skulle jag ha svarat för att jag älskar musiken, därför vill jag skapa den. I grunden är det samma sak nu, men det är mer komplext. Jag vill hitta något, göra saker som inte är gjorda tidigare. Söka och upptäcka nya saker som ger intellektuell stimulans, något som utmanar. Och jag vill bli bättre! Mer kan jag inte säga, för det är mitt liv! Och det är en fråga jag aldrig ställt mig själv.

Sedan flera år anses George Benjamin som en av vår tids mest betydande operatonsättare. Det erotiskt laddade triangeldramat Written on Skin hade urpremiär 2012 i Aix-en-Provence. Det är sedan dess en av vår tids mest iscensatta operor och hade Sverigepremiär på Kungliga Operan i Stockholm 2015. Två år senare gjorde nästa opera, Lessons in Love and Violence, succé på Royal Opera i London. Det är inga mysiga sagor det rör sig om.

– Opera handlar inte om trivsel och trevliga konversationer. Opera är barn-barns-barn till den grekiska tragedin. Den kan underhålla, glädja, charma, men huvudsyftet är att beröra, konfrontera. Dramat uppstår av friktion, problem. Stora hemska känslor som kan vara smärtsamma. Det sista du vill när du går på operan är att bli uttråkad.

Vändpunkten för George Benjamin var mötet med dramatikern och librettisten Martin Crimp. De inledde sitt samarbete med Into the Little Hill som hade premiär 2006. Den kommer att framföras konsertant under den här festivalen (se sid xx).

– Skälet till att jag är operakompositör nu är för att jag får samarbeta med Martin. Han förser mig med strukturellt intrikata, intelligenta och koncentrerade texter där varje rad är laddad med uttryckskraft.

George Benjamin berättar om sin musik vid vårt Tonsättarsamtal i Konserthuset.
George Benjamin berättar om sin musik vid vårt Tonsättarsamtal i Konserthuset.

 

När George Benjamin börjar ett större kompositionsarbete drar han sig undan omvärlden, till ett privat rum högst uppe i huset, på vinden. Ett hemligt ställe dit inga andra får komma.

– Att komponera är inte enkelt för mig. Det tar mycket kraft, särskilt att börja med något nytt. Men jag har utvecklat min egen teknik som är väldigt logisk, på ett sätt intellektuell. Den ger mig något att börja med, en startpunkt. Jag kan testa olika saker, hålla på i flera veckor och slänga hundratals utkast, men så plötsligt – börjar det leva.

Att ha ambitioner med ett stycke, eller idéer, menar George Benjamin är inte särskilt användbart. Det är själva skapandet som är centralt. Att använda sin teknik, att sätta samman saker, komponera.

– Du måste koncentrera dig på noterna, deras logik och på deras relationer med andra noter. Hur de kan växa, formas till fraser, skapa polyfoni, harmonier, gestalta en form. Att skriva opera där det redan finns en emotionell laddning i texten är lite annorlunda, vilket inte behöver betyda att det är enklare.

Den första reaktionen att luta sig mot textens uttryck måste överges, menar han.

För att det ska bli intressant måste man hitta en mer subtil, finare, mer subversiv, i någon bemärkelse mer komplex, djupliggande relation mellan ord och ton. Musiken får inte reduceras till illustration.

George Benjamin pratar inte om sin musik under en krävande kompositionsprocess Ett råd han fick av sin lärare Olivier Messiaen. De träffades genom Peter Gellhorn, Benjamins piano- och kompositionslärare.

– Vi åkte till Paris och jag spelade upp ett stycke för Messiaen, men jag var så nervös att det blev alldeles för snabbt. Omedelbart sa han med ett leende att det var mycket bra, med fina harmonier, men att det borde ha ett lugnare tempo, så visslade han inledningen så som det var tänkt.

George Benjamin och fotografen Åsa Westerlund.
George Benjamin och fotografen Åsa Westerlund.

 

George Benjamin har många gånger återkommit till Messiaens betydelse för honom. Jag frågar vad det var han gjorde, eller vad han sa som satte sådana spår.

– Ok, väldigt enkelt. Han var en stor tonsättare. Jag var mycket ung, sexton år. Bara att möta honom var omtumlade! Och han var så enkel, så vänlig och omtänksam. Allt han gjorde var med entusiasm och kärlek, och hans analyser av musik var underbara! Han pratade om Debussy på ett poetiskt vis, likaså om sin egen musik. Vi delade också intresset för harmoni, som var tabu under 1970-talet.

George Benjamin är också dirigent och leder Kungliga Filharmonikerna vid två tillfällen under tonsättarfestivalen som ägnas hans musik. Han undervisar dessutom vid anrika Kings College i London. Hur får han tiden att räcka till, undrar jag.

– Det är enkelt, när jag skriver på en opera eller ett stort orkesterstycke gör jag i stort sett inget annat. Dirigerar kanske bara en eller två gånger på ett helt år. Kings College och mina studenter är också väldigt toleranta. De anpassar sig så att när jag gör ett uppehåll i komponerandet tar jag emot dem desto mer. Då dirigerar jag också mycket. Dirigeringen utövar en stark lockelse på mig! Det är mycket roligare än att sitta själv på vinden och titta på tomma notark, säger George Benjamin med inlevelsefull uppriktighet.

När han fyller sina notark gör han det med papper och penna, i sin självvalda isolering. Precis som en av hans viktigaste inspirationskällor och förebilder, Jean Sibelius.

– Han fascinerar och berör mig. Hans formkänsla är mästerlig och jag älskar klangerna i hans musik, särskilt den originella symfoniska dikten Tapiola, det sista betydande verk Sibelius komponerade trots att han levde ytterligare trettio år. Därför var det också viktigt för mig att den skulle spelas under festivalen.

Under festivalen framför musiker ur Kungliga Hovkapellet även musik av Anton Webern som också varit betydelsefull för Benjamin.

– Särskilt när jag hade en experimenterande period runt år 2000. Mitt stycke Palimpsest och pianostycket Shadowlands hade inte varit möjliga utan Webern. En del av hans musik kan kännas akademisk, men i sina bästa stycken är han fantastisk

George Benjamin berör det faktum att alla konstnärskap genomgår förändringar. I hans tidiga stycken finns mer av Messiaen, men också annan fransk musik. Efter en tid kändes den inte rätt för honom längre och han drogs mot en mer linjär, polyfonisk musik med komplexa strukturer

– Jag är fortfarande intresserad av harmonier, men inte av ackord. I grunden har jag ett horisontellt tänkande, som hos Purcell där harmonier uppstår som resultat av hur parallella melodier rör sig.

Under vårt samtal återkommer George Benjamin flera gånger till vikten av att behärska verktygen som måste användas för att utforska saker du inte redan vet; en konstnär måste hela tiden överraska sig själv.

– Musik är så beroende av hantverkskunnande! Den innehåller också en stor portion matematik. Men den emotionella effekt den har på oss är oerhörd, kraftfull. Hur det hänger ihop är något vi förmodligen aldrig kommer att fullt ut förstå. Och jag gillar det.

Göran Persson