Musik genom fyra sekler

Dirigent: Mats Rondin

Karen Gomyo, violin

Thérèse Brunnander, programpresentatör

 

Andrea Sarto; Enbrayage

Henri Dutilleux; Sur le même Accord, violinkonsert

Benjamin Staern; Threat of War

 

Paus

 

Marie Samuelsson; Lufttrumma III

Thomas Adés; Three studies from Couperin

Tobias Broström; Nytt verk för violin och orkester

 

——————————————————————

Konferencieren:

Hej och välkomna till Gävle Konserthus och den här konserten i serien musik genom fyra sekler! Jag heter Thérèse Brunnander. Till vardags arbetar jag på Dramaten i Stockholm, som skådespelare. Men jag är uppvuxen här i Gävle. I Hagaström, även om det är ett tag sen nu. Jag har också spelat teater här i Gävle, med Folkteatern.

Men ikväll är vi här för musiken. Musik som genom seklerna har lett oss fram till 2000-talet. Det handlar om ny musik, med andra ord.

Det vet vi, att konstnärliga nyheter inte alltid tagits emot med stora varma famnen. Men sen, efter tag, har omdömena mildrats och musiken eller konsten omprövats. Några av musikhistoriens mest kända verk har ju mötts av burop och någonting som väl närmast kan jämföras med kravaller, när de framförts första gången. Men sen, när tiden liksom fått det hela att mogna har fiaskon förvandlats till repertoarverk. Och visst hade det väl varit spännande att fått vara med när Stravinskys ”Våroffer” uruppfördes i Paris 1913. Alla var upprörda. Och Stravinsky själv blev upprörd för att de andra blev det.

Vi ska få höra sex olika stycken ikväll. Alla skrivna under 2000-talet. Dessutom ett uruppförande, det kommer sist. Det kanske är av säkerhetsskäl om det skulle uppstå tummult. Vad vet man.

Men först musik av Andrea Sarto. Italiensk musik. Andrea är verksam i Bologna, även om jag faktiskt tror att han är här ikväll. Om ni stöter på honom, bli inte förvånad om han förstår vad ni säger på svenska. Han har nämligen under några år varit varit gäststudent vid Musikhögskolan i Stockholm och studerat för svenska tonsättare.

Ikväll ska vi ska få höra hans ”Enbrayage”. Musik, som han själv säger handlar om gester. För mig som skådespelare låter det nästan som om det handlade om teater, där ju väldigt mycket handlar om gester, både stora och små. Sådana som finns under ytan och sådana som man nästan hukar sig i bänkraderna av. I ”Enbrayage” har Andrea Sarto reflekterat över hur en musikalisk gest kan gestaltas. Hur den får sin känsla, sin identitet. Det kan vara en rörelse i orkestern, som man kan se svepa från en instrumentgrupp över till en annan. Men den kan också vara helt musikalisk. Som en kraftig attack, som sedan långsamt tonar bort.

Vi välkomnar kvällens dirigent Mats Rondin och lyssnar till Gävle Symfoniorkester och Andrea Sartos ”Enbrayage”.

 

—————————————————————————-

Att stå här på scenen i Gävle Konserthus ger mig verkligen en alldeles speciell känsla. Jag växte ju alltså upp i Hagaström. Gick på Nynässkolan, och på Vasaskolan. Spelade faktiskt piano också. Det har jag haft användning av som skådespelare och även spelat i några pjäser. Det är viktigt att det finns utrymme att pröva saker. Jag tycker att det är lite med musik som med mat – man måste våga sig ut i det okända för att inse att det finns mycket mer än det gamla vanliga att tycka om.

Fransmannen Henri Dutilleux lever starkt i en fransk musiktradition från Debussy och Ravel. Han är född 1916 så under ett par år var han faktiskt samtida med Debussy, kan man säga. Och i högsta grad med Ravel som dog 1937. Men Dutilleux har vågat sig vidare, vidgat sin musikaliska horisont och skapat en personlig och särpräglad stil. Och han är fortfarande verksam. Tonsättare vill inte gå i pension, även om de skulle ha möjlighet att göra det.

I Sur le Meme Accord” som vi ska höra, är det mycket som kretsar kring tonen G. Det kan man faktiskt höra när kvällens solist Karen Gomyo släpper loss den lägsta strängen på sin violin, G-strängen, och låter den vibrera fritt. Trots att det finns kärvhet i Dutilleux’s musik säger han själv att det här är ett nocturne-liknande stycke. Nocturne betyder ju nattmusik och brukar vara musik med lite svärmisk karaktär.

Karen Gomyo har tidigare gästat Gävle Symfoniorkester. Här får vi höra henne i Henri Dutilleux’s ”Sur le Meme Accord”.

——————————————————————————————

Konsten, musiken, teatern, lever inte i ett vakum. Den är en del av samtiden och påverkas av allt som sker. Inte bara av det som händer inom den egna genren, eller sfären, utan av allt. Och allt är inte bara glatt och trevligt. Benjamin Staern chockades av bilderna som nådde oss från Kosovo i slutet av 1990-talet. Han påverkades också starkt av det han fick höra och se från KongoKinshasa; att försöka förstå hur det är att uppleva krig, terror och tvingas fly från sitt eget hem.

Det är sånt som man blir starkt berörd av. Och Benjamin Staern bearbetade sina känslor och omvandlade dem till musikaliska idéer och uttryck. Det blev det vi nu ska få höra, Threat of War. I kaskaden av bearbetade känslor återkommer också rytmer och klanger med ursprung från de härjade områdena. Threat of War är ett viktigt verk, som redan framförts ett flertal gånger och fått flera utmärkelser.

Paus

Välkomna tillbaka! Det faktiskt lätt att göra sig lite lustig över manlig inbilskhet och självutnämnd förträfflighet. Förra helgen hade vi premiär på Muntra fruarna i Windsor på Dramaten. Och det är lika kul nu som för 400 år sedan när Shakespeare skrev Muntra fruarna, att få så att säga dra ner brallorna på den självbelåtne Falstaff.

Musikhistorien är inte vacker när det kommer till jämställdhet. Det är inte teaterhistorien heller, för den delen. Men lyckligtvis händer det saker. Det sker en utveckling. Tonsättaren Marie Samuelsson har varit verksam länge och blivit mycket uppmärksammad för sin musik, inte bara i Sverige utan också internationellt. När hon berättar om sitt komponerande säger hon att hon ofta reflekterar över klanger, färgtoner, nynser. Och ibland uppstår en ljudidé som också kan omsättas i musik. Dessutom, tycker hon, är det extra kul om titeln på stycket både kan ha ett poetiskt anslag och glänta lite på dörren till idéerna bakom verket. Som till exempel Lufttrumma.

Att det heter lufttrumma handlar inte bara om en titel som skapar nyfikenhet och en stämning, hon använder också en alldeles riktig lufttrumma, en sån som brukar sitta typ i industrier. Det finns säkert några rejäla lufttrummor inbyggda i det här konserthuset också, förutom den som just nu placerats uppe vid slagverket och som ska användas i det vi nu ska få höra.

Marie har skrivit flera stycken med titeln Lufttrumma och nu ska vi alltså höra Lufttrumma III.

—————————————————————————————-

I en intervju i tidningen The Guardian jämförde den engelske kompositören Thomas Adés komponerandet med att styra ett flygplan. Han sa ungefär så här: ” När du kommer in i ett oväder måste du ha full koll på alla reglagen och över hela landskapet runtomkring dig! Du vet att du förr eller senare är tvungen att landa och det måste ske säkert.”

När jag hörde Thomas Adés beskrivning måste jag säga att min bild av komponeradet förändrades något. Det verkar vara mer äventyrligt än vad jag hade föreställt mig.

Thomas Adés är inte bara tonsättare utan också dirigent och cembalist. Sin inspiration hittar han hos Francois Couperins ”kvickhet, passion och intelligens”. Den franske barock-kompositören och cembalomästaren har också skänkt titeln till kvällens stycke.

De senaste åren har Adés jobbat mycket tillsammans med Berliner Filharmoniker och deras chefdirigent Simon Rattle. Och han har varit en kompositör som krävt väldigt mycket av orkestern. Och nu ställs samma krav på Gävle Symfoniorkester och dirigenten Mats Rondin.

Thomas Adés, Three studies from Couperin.

————————————————————————–

Musik från 2000-talet. Ny musik. Det är verkligen angeläget att det finns möjligheter att pröva nya uttryck, att kunna experimentera och testa. Det är viktigt inom all konst, men kanske allra mest inom teatern och musiken. Det är verksamheter som kräver resurser som vi måste värna om. Till exempel att det finns möjlighet att ha composers in residence, huskompositörer. Tonsättare som ges möjlighet att arbeta och utveckla sin musik i nära samarbete med en orkester. Som Tobias Broström kunnat göra under ett par års tid tillsammans med Gävle Symfoniorkester.

Tobias träffade kvällens solist Karen Gomyo i samband med att hon var här i Gävle och spelade spelade Bo Lindes violinkonsert tillsammans med orkestern. Han frågade om han fick skriva en violinkonsert till henne. Och jodå, det kunde hon visst tänka sig.

Han började arbeta på konserten och satt i Cortona i Italien och komponerade när han blev kontaktad av Karen Gomyo, som var på väg till Bologna, bara ett par timmars tågresa därifrån. De träffas därför i Bologna för att prata om konserten och blir sittande i en hotellbar. Tobias har berättat att de i den där hotellbaren faktiskt fick möjlighet att spela igenom de två första satserna, på en nylånad Stradivarius! Han har inte berättat i detalj hur det där gick till. Men det är lätt att skapa sig en bild av en hotellbar, en flygel, människor med drinkar i händerna. Och Tobias och Karen som sitter mitt i alltihopa och spelar.

Det är en bra bild. Och mötet i Bologna gav mycket inspiration för det fortsatta arbetet med konserten som nu ska uruppföras. Den är skriven i tre satser. Den första, ”come da lontano”, som betyder liksom ur fjärran”, den andra, ”molto tranquillo”, ”mycket lugnt” och den tredje, ”molto allegro e rigoroso”, ”mycket snabbt och med strängt tempo”.

Tobias Broström, konsert för violin och orkester, solist, Karen Gomyo, dirigent Mats Rondin. Och naturligtvis Gävle Symfoniorkester.