Mozart 250 år Gävle Konserthus – manus

Gävle Konserthus

Dirigent: Petter Sundkvist

Solister

Åsa Wirdefeldt, violin

Anna Harju, viola

Maths Nilsson, cello

Janne Larsson, flöjt

Ulrika Gjelsnes, oboe

Berndt Johansson, horn

Manus: Göran Persson

Recitatör: Torsten Wahlund

Musik: Uvertyren till operan Don Giovanni

Recitatör:

Hela sitt, som alla vet alltför korta liv, skrev Wolfgang Amadeus Mozart brev. Vi kan kalla dem för ett slags meddelanden eller dagrapporter. De är ofta medryckande och uttrycksfulla. Men trots att de kan vara lika dramatiska och laddade som Uvertyren till operan Don Giovanni som vi just hörde kan man inte säga att de framstår som resultat av eftertanke eller stor tankemöda. Precis som i musiken går det ofta lätt och av bara farten. Och man ska inte förledas att tro att han blottar sitt innersta, men de ger en fantastisk och fascinerande inblick i en av historiens mest uppmärksammade personligheter. Och de ger hans musik extra färg från ett Europa som sprakar av utvecklingslust och språklig vighet.

Men Mozart var omedveten om tidens politiska strömningar. Han ville inte göra revolution. Han ville göra musik. Och vara fri! Förmodligen skulle han ha känt sig bekväm här i Sverige såhär 250 år senare. Han var nämligen väldigt förtjust i att spela. Han satsade friskt men förlorade ofta. Somliga menar att han till och med var spelberoende. Som en spegling både av Mozart och av hans musik får vi under Petter Sundkvists ledning höra Igor Stravinskys Jeu de Cartes, som betyder just – kortspel – och är från början balettmusik, i tre givar. Varsågoda!

Första given!

Musik: Stravinsky – Jeu de Cartes I

Recitatör:

Ingenjören bakom Mozarts karriär under barn- och ungdomsåren var Leopold Mozart. Vi känner till typen. Har funnits i alla tider. Många begåvade artister och idrottsmän i våra dagar drivs av giriga föräldrar. Och Leopold Mozart vore bara en ynklig parentes i historien om det inte vore för sonen Wolfgang, vars liv i hög grad dominerades av Leopold. Lyckligtvis avtog med tiden pappans inflytande över musiken, men den sonliga underdånigheten fortsatte.

Mozart skriver:

”Allrakäraste Pappa!

Jag kan inte skriva poetiskt; jag är ingen diktare. Jag kan inte forma orden så konstfullt att de omväxlande kastar ljus och skugga; jag är ingen målare. Jag kan inte uttrycka mina känslor och tankar i åtbörder eller pantomim; jag är ingen dansör. Men jag kan göra det i toner; jag är musiker. Därför skall jag också spela en hel gratulationskonsert på pianot för såväl er namn- som födelsedag i morgon hos Cannbich. I dag kan jag inte annat, mon très chere Père, än av hela mitt hjärta önska er allt, vad jag varje dag, morgon och kväll önskar er: hälsa, långt liv och ett glatt sinne. Jag hoppas också att ni har mindre bekymmer nu än när jag var i Salzburg; ty jag måste erkänna att jag var enda orsaken. Man behandlade mig illa. Jag förtjänade det inte. Ni var naturligtvis deltagande – men för mycket. Ser ni, det var också den största och viktigaste orsaken till att jag skyndade mig bort från Salzburg. Jag hoppas också att min önskan gått i uppfyllelse. Nu måste jag sluta med en musikalisk gratulation. Jag tillönskar Pappa lika många som behövs till dess inget nytt mer kan komma fram inom musiken. Lev nu väl! Jag ber er ödmjukt om att ännu hålla av mig en smula, och att ni skall hålla tillgodo med denna dåliga lyckönskan, till dess det görs nya lådor i min trånga och lilla förståndskista, där jag kan lägga ner det förstånd som jag ännu hoppas få. Jag kysser 1000 gånger Pappas händer och förblir till min död

Mon très chere Père’s

lydigaste son

Wolfgang Amadé Mozart

Mannheim den 8 november 1777

Musik: Hornkonsert

Recitatör:

Mozart var döpt till Johannes Chrysostomus Wolfgangus Teophilus Mozart, men skrev gärna under sina brev med Wolgang Amadé.

Ni som sett pjäsen eller filmen Amadeus förstår att han utsatt dygdiga historiker för svåra prövningar med sina ibland helt oanständiga brev. Somliga menar att det var helt OK och till och med vanligt under 1700-talet med en, hur ska man säga, stilmässigt låg nivå på konversationen. I de berömda och ganska stjärtfixerade breven till kusinen Maria Anna Thekla Mozart, oftast kallad Bäsle, gör han ingen besviken.

Mademoiselle

Min kära brordotter! Kusin! Dotter! Mor, Syster och Maka!

Blixt och dunder! Tusan djävlar! Jag svär vid helvetets kroater, djävlar, häxor, trollkarlar, luder, helvetets bataljoner i all evighet amen, vid all världens element: luft, vatten, jord och eld, vid Europa, Asien, Afrika och Amerika, vid jesuiter, augustiner, benediktiner, capuciner, minoriter, franciskaner, dominikaner, kartusianer, och heliga korstes bröder, vid kaniker regulares och irregulares, vid alla latmaskar, spetsbovar, hundsfottar, kujoner och lismare i en enda röra, vid åsnor, bufflar, oxar, narrar, tjockskallar och lurifaxar! Vad är detta för ett sätt? – men inget porträtt! Och jag som längtat mig alldeles sjuk efter det! Jag trodde faktiskt att… för du skrev ju själv nyligen att jag skulle få det snart, mycket snart. Tror du kanske att inte jag heller ska hålla mitt ord? Det vill jag verkligen hoppas att du inte tror! Hur som helst, sänd mig nu ditt porträtt, ju förr, desto bättre. Och förhoppningsvis blir väl porträttet sådant som jag bad att det skulle vara: nämligen du i fransk kostymering.

Vad jag tycker om Mannheim? Så gott man kan tycka som man kan tycka om en ort utan min lilla kusiin. Ursäkta min dåliga stil, pennan är redan gammal, jag har faktiskt redan skitit snart 22 år ur samma hål, är ändå inte utnött och slut. Någonting att skita i? Någonting att bita i?//

Farväl, (Mozart övergår till att skriva på franska) jag hoppas att du redan har tagit några lektioner i franska språket, och jag tvivlar inte på att… Hör på: du kommer snart att vara bättre i franska än jag, för det är säkert ett par år sedan jag senast skrev ett enda ord på detta språk. Men farväl. Jag kysser dina händer, ditt ansikte, dina knän och din – ja allt som du låter mig få kyssa. Jag är din tillgivne Nevö och kusin Wolfgang Amadé Mozart. Mannheim 13 november 1777.

Musik: Adagio och Rondo för celesta, flöjt, oboe, viola och cello

Recitatör: Andra given!

Musik: Stravinsky – Jeu de Cartes II

————–

Paus

—————

Orkester och recitatör tar plats på scenen

Recitatör: Tredje given!

Musik: Stravinsky – Jeu de Cartes III

Som vi hörde i ett tidigare brev kunde Mozart var fräck i mun på ett sätt som var vanligt under andra hälften av 1700-talet. Men han kunde också bli pryd. Som när han är på väg att få ihop det med fröken Constanze Weber. Det här brevet är det första, men långt ifrån enda, där han med ett stråk av svartsjuka beklagar sig över hennes, enligt hans mening, alltför fria uppträdande.

Wien 29 april 1792:

Käraste bästa väninna!

Detta namn måste ni väl ändå fortfarande tillåta mig att ge er? Så mycket hatar ni mig väl inte, att jag inte längre får vara er vän, och ni inte längre kommer att vara min väninna. Och om ni ändå inte förbjuda mig att tänka gott om er, så som jag redan är van att göra. Tänk noga efter vad ni har sagt till mig idag. Ni har (oaktat mina böner) givit mig korgen 3 gånger, och sagt mig rakt i ansiktet att ni inte längre vill ha med mig att göra. Jag som inte är så likgiltig som ni inför att förlora det älskade föremålet, är inte så hetsig, obetänksam och oförnuftig att jag tar emot korgen. För detta steg älskar jag er för mycket. Jag ber er alltså att än en gång noga överväga och betänka orsaken till hela denna förtretlighet, som bestod i att jag hade anmärkt på att ni hade varit så oförskämt obetänksam att säga till era systrar, nota bene i min närvaro, att ni låtit en galant kavaljer mäta era vader. Det gör inget fruntimmer som håller på sin heder. Maximen att tåla leken i sällskapet är mycket bra, men därvid måste man ta många saker i beaktande. Om enbart goda vänner och bekanta är närvarande, om jag är ett barn eller redan giftasvuxen flicka, men alldeles särskilt om jag redan är förlovad!//

Dock det är förbi. Och ett litet erkännande av ert då och där något oöverlagda uppförande skulle ha gjort allting gott igen, och skulle, om du inte tar illa upp, min käraaste, ortfarande göra gott. Därav förstår du hur mycket jag älskar dig. Jag brusar inte upp som du – jag tänker, jag funderar och jag känner efter. Om du känner, om du riktigt känner efter – så är jag säker på att jag denna dag lugnt kunde säga att Constanze är den dygdiga, ärbara, kloka och trogna fästmön till din rättsinnige och ömme vän Mozart.

Musik: Rondo för violin och orkester

Recitatör

Mozart gifte sig med sin Constanze , trots att de flesta i hans omgivning tyckte att hon var ganska plump. I juni 1783 skriver han till sin far och berättar en nyhet:

(18 juni 1783)

Mon très chere Père,

Jag gratulerar! Pappa är farfar! I går morse, den 17 klockan halv sju, nedkom min kära hustru lyckligt med en stor, stark och klotrund pojke. Klockan halv två på natten började värkarna, och då var det alltså för den natten slut med sömn och vila för oss båda. Klockan fyra skickade jag bud efter svärmor och sedan efter barnmorskan. Klockan sex sattes hon i stolen, och klockan halv sju var allt över. Min svärmor gottgör nu allt det onda hon tillfogade sin dotter innan vi var gifta. Nu är hon hos henne hela dagen.

Min kära hustru, som kysser pappa på handen och av allt sitt hjärta omfamnar sin kära syster, befinner sig efter omständigheterna väl. Då hon sköter om sig bra, hoppas jag vid Gud att hon lyckligt skall tillfriskna efter förlossningen.

Men jag är orolig för mjölkfebern, ty hon har tämligen stora bröst. Nu har barnet mot min vilja, och ändå med min vilja fått en amma. Det hade alltid varit min fasta föresats, att vare sig min fru hade mjölk eller ej, så skulle hon aldrig själv amma sitt barn! Men samtidigt ville jag inte att mitt barn skulle sätta i sig mjölk från en annan mor! Nej, havre- eller korngrynsvälling vill jag att det skall vara, så som min syster och jag uppföddes.//

Nu måste jag sluta. Jag och min barnaföderska kysser Pappa 1000 gånger på handen och vi omfamnar 1000 gånger vår kära syster och är för evigt Pappas lydigaste barn.

I sitt sista brev, till Constanze den 14 oktober 1791 skriver Mozart att han tagit med sonen Carl på operan.

Min käraste, bästa lilla hustru!

//Det var ingen ringa glädje jag beredde Carl när jag tog honom på operan. Han ser präktig ut. Vad hälsan beträffar kunde han inte ha det bättre någonstans. Carl är för övrigt inte sämre än han alltid varit, men inte heller en hårsmån bättre. Han har samma olater för sig, han pratar och pratar precis som förut, och är nästan ännu mindre benägen för att lära sig något än han var förut.//

Idag hoppas jag verkligen få höra av dig, och i morgon får jag prata med dig och kyssa dig varmt.

Lev väl.

Evigt din Mozart.

I slutet av november samma år, alltså bara någon månad senare blir Mozart sjuk. Kort därefter, 5 december avlider han. Var han begravdes är för evigt höljt i dunkel.

 

Musik: Symfoni nr 40