Göte Carlid – levande musikarv

Tonsättaren, bibliotekarien och lärdomshistorikern Göte Samuel Carlid (f. Carlsson) föddes i Sandviken 26 december 1920 och avled 30 juni 1953 i Sundbyberg. Efter akademiska studier i Uppsala arbetade han som bibliotekarie i Enköping och senare Sundbyberg, men från 1950 ägnade han sig uteslutande åt att komponera. Som tonsättare var Carlid självlärd och hans expressiva musik utgick ofta från ett klangligt snarare än melodiskt perspektiv.

Barn och ungdomsår

Göte Carlid växte upp i en frikyrklig miljö. Namnet Carlid tog han sig dock först omkring 1942. Familjenamnet var egentligen Carlsson. Pappan var baptistpastor och mamman som var av vallonsk härkomst var mycket musikalisk. Hon spelade på församlingens orgel, ledde musikaftnar och sjöng ofta solo. Carlid utvecklades tidigt och läste obehindrat vid fyra års ålder. När han började skolan kunde han spela orgel efter noter och fick ofta ackompanjera den obligatoriska psalmsången.

1924 flyttade familjen från Sandviken till Mariannelund i Småland där man stannade i fyra år. Därefter gick flytten till Visby där Carlid tog lektioner i orgel- och pianospel av domkyrkoorganisten Ludvig Siedberg. Vid tolv års ålder visade han en sådan begåvning, att Siedberg ville att han skulle fortsätta studierna i Stockholm, med sikte på en organistexamen, men Carlid avböjde.

Hösten 1936 flyttade familjen vidare till Örebro där Carlid nu tog musiklektioner för Marta Mayer-Reinach vid sidan av studierna vid Karolinska läroverket. Han hade också börjat intressera sig för jazz och poesi och belönades med flera pris i gymnasieföreningen Brages lyriktävlingar. Carlid hade en extraordinär begåvning för språk. Han talade flera språk flytande och hade dessutom stora kunskaper i bland annat fornfranska och medeltidstyska. Med sin akademiska talang inom humaniora valde Carlid att söka sig till Uppsala universitet där han inledde sina studier 1939 efter att ha tilldelats ett statligt stipendium. Två år senare gifte sig Göte Carlid med Ulla Ljungwall och det var förmodligen i samband med det han bytte till namnet Carlid. De fick två barn, sonen Mats Ture (f. 1944) och dottern Siv Kerstin (f. 1947).

Biblioteksverksamhet och tonsättardebut

Studierna var inriktade på en bibliotekskarriär och Carlid tog en fil.kand. 1943. Samma år besökte han Ture Rangström för att få ett utlåtande om sina kompositioner och även om hur han skulle kunna utvecklas vidare. Rangström var positiv, men ansåg att Carlids kunskaper i kontrapunkt och instrumentation var alltför bristfälliga. Carlid började därför studera harmonilära och partiturspel för Albert Mayer-Reinach i Örebro. Han debuterade 1943 som både tonsättare och pianist när han tillsammans med poeten Harald Forss och sångaren David Palmroth gav en lyrisk afton i Örebro konserthus. De Carlidverk som framfördes var pianostycken, sånger till dikter av Forss och några satser ur Romantisk svit för orkester och ”Lento patetico” ur symfonin i d-moll.

Åren därefter praktiserade han på flera olika bibliotek och återupptog 1945 studierna, vilket ledde till den licentiatexamen han tog 1950. Med sitt stora litterära intresse och möjligheten att använda stadsbiblioteket i Enköping som arena (han arbetade där parallellt med studierna), anordnade Carlid gärna olika kulturevenemang. Under hans ledning framträdde Stig Dagerman, Erik Lindegren och Harald Forss vid en litterär afton på Stadsbiblioteket. Ytterligare en tilldragelse ledd av Carlid − som var en skicklig organisatör − var ”Modernistisk treklang” i november 1947, som omfattade både måleri, skulptur, litteratur och musik. Bland de medverkande fanns flera av tidens största kulturprofiler, som konstnärerna Lennart Rodhe, Olle Bonniér och Karl-Axel Pehrson, poeterna Erik Lindegren och Ragnar Thoursie. Deltagande tonsättare var Karl-Birger Blomdahl, Sven-Erik Bäck, Sven-Eric Johanson och Ingvar Lidholm.

Forum för samtidsmusik

Nyåret 1948 hade Göte Carlid flyttat till Sollentuna där han blivit utsedd till bibliotekarie, samtidigt som musiken blivit allt viktigare för honom. Vid en konsert i Missionskyrkan i Uppsala uruppfördes hans Miniatyrer för stråkkvartett av Peska-kvartetten från Prag, men musiken infriade inte hans egna förväntningar. Carlid brände därför större delen av sin tidigare produktion och endast ett mindre antal kompositioner från ungdomsåren finns bevarade.

Tillsammans med Paul M. Deutsch, mer känd under sin pseudonym Paul Patera, utvecklade Carlid samtidigt sitt kontaktnät i det uppsaliensiska musiklivet. De båda organiserade konserter och studiecirklar och särskilt Värmlands nation blev något av ett centrum för ny musik under 1940-talets två sista år. Här uruppförde pianisten Kjell Baekkelund Carlids Smärre pianostycken, som tillägnades Paul Patera och som var de första stycken Carlid accepterade och därför fick opustalet 1.

Med verksamheten i Uppsala som förebild startade Carlid hösten 1948 en kammarmusikförening i Stockholm som skulle vara ett forum för samtidsmusik. Medlemmarna bestod till stor del även av författare och konstnärer, och en uttalad ambition var att, i likhet med tidskriften Prisma, utgöra en kontaktyta för de olika konstnärsgrupperna. Bland stiftarna fanns förutom Carlid även Blomdahl, Bäck, Lindegren och konstnären Pierre Olofsson.

Egna vägar

Carlid var generationskamrat med medlemmarna i Måndagsgruppen och gästade ibland deras sammankomster. Stilmässigt gick han däremot sina egna vägar, ofta på tvärs mot rådande ideal om hantverksmässig saklighet. Han ville stå fri från doktriner och, som Ingmar Bengtsson skriver i Prisma 1948, all ”a priori-värdering av bestämda tekniska metoder”. Intuitionen var hans tillvägagångssätt och han försökte i sin musik fånga den ”inre monologen” och avlyssna ”den inre melodin”, vilket han menade bara kunde ske genom att helt frigöra sig från alla former av schablontänkande.

Ofta utgick Carlid från ett kort tema med öppen och oavslutad prägel, vilket han bearbetade associativt och byggde ut till besläktade gestalter och motiv. I den lyriskt stämningsfulla ensatsiga Quartetto elegiaco för stråkkvartett utgår han från ett tema ur en av de tidigare miniatyrerna för stråkkvartett, men till stilen påminner den om Alban Bergs lyriska svit, som var ett av Carlids favoritverk. I Triad för altsaxofon och piano framträder temat som en inledande kort uppåtstigande rörelse i saxofonen och en tonalt förankrad ackompanjemangsfigur i pianot. Genom Carlids starka intresse för poesi var också vokalmusik en naturlig uttrycksform för honom. De tre sångerna till texter av Harald Forss är avskalade, bitvis nästan naiva till sin karaktär, vilket bidrar till att texterna framträder med exceptionell skärpa.

Om den tvåsatsiga pianosonaten skrev Carlid själv att första satsen helt kretsar kring de fyra inledande ackorden, ”vilkas tonmaterial utgör hela byggmaterialet för satsen”. Den andra satsen är påtagligt extatisk med mycket starka dynamiska effekter. Även om sonaten tycks kretsa kring c som tonalt centrum har den samtidigt drag från den seriella musikens estetik. Det gäller också hans tre Monologer för piano som har ett modernistiskt anslag men stundtals blommar ut i melodiska motiv och storslagna klangformationer.

Plötslig framgång

1950 skiljde sig Ulla och Göte Carlid och en kort tid efter skilsmässan, redan samma år, gifte Carlid om sig med Ingegerd Mårtensson, en ung akademiker. Han tog samtidigt beslutet att på heltid ägna sig åt att komponera. Följande vår gjorde de båda en längre resa och besökte Schweiz, Italien och Frankrike där han framförallt kom i kontakt med Pierre Boulez och hans musik. Boulez lär i sin tur ha beskrivit Göte Carlid som en av de mest intuitiva och intelligenta musikerna i sin generation. Efter hemkomsten till Sverige visade sig de första tecknen på den sjukdom som bara några år senare orsakade hans för tidiga död, Hodgkins sjukdom, en cancer i lymfsystemet.

Ironiskt nog kom nu också framgångarna. I konkurrens med verk av Hilding Rosenberg, Gösta Nystroem och Lars-Erik Larsson valde ISCM (International Society for Contemporary Music) hans Hymnes à la beauté för blandad kör och orkester till att representera Sverige vid världsmusikfesten i Salzburg 1952, vilket ledde till en omvärdering av hans talang och position. Texterna till Hymnes à la beauté hade Carlid hämtat ur Charles Baudelaires Les fleurs du mal (Det ondas blommor) och musikaliskt rör han sig liksom i Monologer i ett musikaliskt landskap präglat av både modernismens inflytande och samtidens mer tonalt orienterade strömningar. ”Underligt med denna plötsliga framgång, som tycks få återverkningar på min ställning i svenskt musikliv. Börjar nästan bli legaliserad tonsättare”, skriver han i brev till Paul Patera. Han tilldelades också ett statligt tonsättarstipendium på 1 000 kronor.

De sista åren tillbringade Carlid långa perioder på Radiumhemmet i Stockholm där han behandlades för sin sjukdom, men hans tillstånd blev allt sämre och i juni 1953 avled han i sitt hem i Sundbyberg.

Göran Persson © 2016